Lägg ner Saab

Robert Collin skrev idag på Aftonbladet artikeln TOMT PRAT, REINFELDT. Han skrev:

Fortfarande inte ett ord från regeringen om att Saab är ett företag att vara stolt över. Som
i många år har byggt världens allra säkraste bilar, med fina köregenskaper.

För mig liknar det han skriver, och Monica Greens bifall på Twitter, väldigt mycket  Facitaffären, där Sosseregeringen under statsminister Olof Palme pumpade in pengar i Facit trots att företaget var på väg rakt i konkurs på grund av utkonkurrering av utländska produkter. Staten pumpade in pengar i ett företag man redan innan visste skulle gå i konkurs. Och argumentationen är oerhört lik den som Collin använde - man menade att Facit lyckats tillverka högkvalitativa produkter att vara stolt över länge.

Och måhända har Saab lyckats tillverka högkvalitativa produkter, måhända är det ett företag att vara stolt över. Men att vara stolt över att pumpa in pengar i ett företag för att få det att gå runt, när konsumenterna inte vill ha produkterna, det kan åtminstone inte jag vara. Jag skulle bli mer stolt om företaget gick i konkurs, och om man i efterhand kunde konstatera att man under en lång period tillverkat högkvalitativa trafiksäkra bilar för en stor marknad, men att lågprisbilar från industriländer och inte tjänstebaserade länder konkurrerade ut Saab.

På sätt och vis hoppas jag att Saab går i konkurs. Inte för att jag missunnar de 10 000 anställda sitt jobb, utan för att strukturomvandlingen skall kunna ske oförhindrat och för att staten inte ska pumpa in skattepengar i ett företag som ändå är förlorat. Låt marknaden ha sin gång. Försök inte förhindra ett redan konstaterat faktum. Och gör det åtminstone inte med anledningen att man skall bevara något "man är stolt över".

Tanzania vågar stå emot

Idag har Tanzania gjort något revolutionerande. Tanzanias regering har tidigare beslutat att bygga en motorväg genom den unika nationalparken Serengeti, men igår annonserade man i ett öppet brev (se länk) till Unescos Världsarvscentrum att man inte längre planerade att göra så:

The 53 km section traversing Serengeti National Park will remain gravel road and continue to be managed by TANAPA mainly for tourism and administrative purposes as it is currently. [...]

The decision has been reached in order to address the increasing socio-economic needs of the rural communities in Northern Tanzania while safeguarding the Outstanding Universal Value (OUV) och Serengeti National Park.

Den ideella föreningen Save the Serengeti har rapporterat om Tanzanias planer på att anlägga en motorväg genom Serengeti som skulle koppla samman Victoriasjön med östra Tanzania, se karta:

Från Save the Serengeti. 

Forskare har konstaterat att projektet skulle förstöra världsarvet, som har skyddats av den tanzaniska befolkningen sedan landet grundades. Hela turistindustrin skulle dessutom hotas. Motorvägen skulle skära igenom en ursprunglig och avlägsen del av Serengeti, som skulle störa flera miljoner djurs migrationsvägar. Vägen skulle skära igenom världens största migration - gnuernas. Tjuvjakten skulle öka, tusentals bilar skulle varje dag åka genom nationalparken, och utveckling och bebyggelse av parken skulle få en ofantligt stor effekt.

Att den tanzaniska regeringen till slut alltså har valt att omlägga planerna på vägen så att den inte går igenom Serengeti är banbrytande och mycket viktigt för ett av världens största och mest unika biosystems fortlevnad. Hade man byggt vägen hade oändligt med djur, natur och kunskap gått förlorat. Dock är inte allt över än. Tanzaner, oberoende grupper och omvärlden måste fortsätta för att lobba för Serengetis fortlevnad. Detta är tredje gången ett projekt av den här sorten har avslagits, och om parken ska vara kvar måste vi fortsätta vara på alerten.

För att spräcka myten om barnfattigdom

På webtidningen Jonkoping.nu skriver Carina Hägg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, om att "Regeringen ökar barnfattigdomen". Det är beklämmande att se så många fel i en enskild artikel. Jag tänkte visa konkret hur felskriven den faktiskt är.

Carina Hägg skriver:

Den borgerliga politiken har aktivt bidragit till att öka fattigdomen bland barn. 

Så för att besvara det första citatet citerar jag direkt från Socialstyrelsens hemsida:

Andelen av Sveriges befolkning som lever under det absoluta fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007.

och från rapporten om sociala förhållanden citerar jag:

Utvecklingen har medfört en minskad fattigdom i absolut bemärkelse samtidigt som fattigdomen ökat i relativa termer, det vill säga mätt som andelen personer med disponibla inkomster under 60 procent av medianinkomsten. Sverige har fortfarande en relativt jämn inkomstfördelning i jämförelse med andra länder, även om vi i likhet med många andra länder går mot ökade inkomstskillnader.

där det bör noteras att Sverige tillsammans med Danmark har lägst klyftor av alla i OECD.


Carina Hägg fortsätter att skriva:

Utvecklingen är ett resultat av att regeringen rustade ner arbetsmarknadspoliktik när arbetslösheten steg och de kraftiga nedskärningarna i trygghetssystemen. Förändringarna i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring har slagit igenom med full kraft och trygghetssystemen ger inte längre samma ekonomiska grundtrygghet som tidigare.

Hon har dock över huvud taget inte belagt det hon skriver om ökad barnfattigdom. Hon teoretiserar över någonting hon aldrig har gett några siffror eller bevis på. Hennes förklaring till varför så är fallet fallerar ju också då, eftersom hon förklarar något som är felaktigt. Det hon skriver har gjort att medianlönen har höjts, vilket har ökat den relativa barnfattigdomen men minskat den absoluta barnfattigdomen.


Jag känner här att jag behöver förklara några grundläggande termer vad gäller barnfattigdom. I Sverige talar man oftast om absolut kontra relativ fattigdom.

• Absolut fattigdom innebär att man har satt fattigdomen bestämts till en speciell nivå. De som är "absolut fattiga" är de som befinner sig under den nivån.
• Relativ fattigdom är ett mått för att jämföra fattigdom relativt mot andra. I Sverige använder man sig i huvudsak av medianlön för att beskriva fattigdomen. De som befinner sig med en viss bestämd nivå under medianlönen är alltså relativt fattiga.

Då kanske termen medianlön behöver förklaras - eftersom Carina Hägg inte verkar ha förstått den heller. Jag citerar lönestatistik.se:

Medianlönen är den lön som ligger i mitten av spannet. Är spannet jämnt delbart är medianlönen medelvärdet av de två löner som ligger i mitten av spannet. Ett exempel. Om följande löner finns: 10.000 kr, 12.000 kr, 18.000 kr, 19.000 och 35.000 kr blir medianlönen 18.000 kr.

Så, nu var också det utrett. Kanske du, Carina Hägg, då förstår varför relativ barnfattigdom inte är bra att använda som ett mått på fattigdomens utbredning. Enligt relativ barnfattigdom är alltså fler fattiga i Tyskland än i Turkiet, och ett av de länder i världen med lägst relativ barnfattigdom är Nordkorea (där alla på grund av de höga levnadsstandarderna vill bo, såklart). Men, jag fortsätter.


Carina Hägg:

Tapio Salonens senaste undersökning visar två viktiga skäl till att barnfattigdomen ökat är att underhållstödet inte har höjts i takt med inflationen och att grundnivån för föräldrapenningen inte heller har höjts. Detta gör den ekonomiska situationen i många hushåll ohållbar. Medan regeringen erbjuder moraliserande förmaningar som recept.

Nej, Carina Hägg. Tapio Salonen säger inte att barnfattigdomen har ökat. Jag citerar från en intervju med honom från Sveriges Television:

När nu allt fler talar om fattiga barn så är det lätt att få intrycket av att problemet har ökat. Men sedan det värsta året 1997 har faktiskt antalet fattiga barn i Sverige minskat. Det är först det senast granskade året, 2008, som kurvan vänt upp något. (kommentar: på grund av en finanskris) I dag är cirka 11,5 procent av de svenska barnen fattiga. 1997 var siffran 22,3 procent.

Men det går att utrota barnfattigdomen. Det har en av landets mest välkända forskare på området, Tapio Salonen, räknat ut. Slutsatsen publiceras i tidskriften Socialpolitik senare i maj. 15 miljarder kronor skulle det kosta.

Det vill säga, Tapio Salonen säger att barnfattigdomen går att utrota, inte att den har ökat. Det är en stor skillnad.
 
Carina Hägg:

Vi pekar på det orimliga i att skolan förvärra situationen för fattiga barn genom att förstärka deras utanförskap. Extrakostnader för utflykter förekommer ofta trots att det är förbjudet för skolorna att ta ut avgifter. Skolorna förväntar sig även att eleverna har dator och Internetuppkoppling för att klara läxläsning. Kvaliteten på skolor och undervisning varierar mycket mellan olika områden. Trenden är dock tydlig, i storstadsförorterna och de fattigaste områdena har eleverna sämst studieresultat. I områden där studieresultaten är låga bör också särskilda satsningar göras. Även på fritiden förstärks klassklyftorna genom avgifter i föreningar och kommunala kulturskolor. Barn som växer upp i ekonomisk otrygghet upplever även större otrygghet i andra avseenden.

Det här är väl den enda delen i artikeln som inte är full med faktafel. Hägg verkar dock tro att det är kostnaderna som är värst, att utanförskapet ökar något enormt för att man betalar bussresan till badhuset. Det här med att ta bort alla avgifter i skolan är lite som att förbjuda alla husdjur då det finns dem som är allergiska. 

Jag lider med alla som inte har råd att betala de tio kronorna till badhuset. Jag har absolut inga som helst problem med att betala de tio kronorna åt de personerna. Jag har kompisar som har det ganska dåligt ställt. Om vi går och fikar tillsammans med någon av dem är det inte ovanligt att vi som inte har det lika dåligt hjälper dem att också få fika.

Självklart ska vi inte sträva efter en betalskola. Men att säga att fattigdomsproblemen ligger i att man får betala vissa saker i skolan, det blir bara fel. Men Hägg skriver det som så många andra Socialdemokrater; mer bidrag, förbjud mer, betala allt.


Såhär säger Socialstyrelsen:

Resultaten i rapporten utgör starka argument för att man bör satsa på forskning och praktik för att utveckla effektiva metoder som kan förbättra utsatta barns skolprestationer samt att socialtjänsten gör placerade barns skolgång och utbildning till ett högprioriterat område.

Där var det mindre betala, förbjud, bidra. Mer satsa på forskning och utveckla metoder.

Jag vill passa på att extra belysa en av de sista meningarna i hennes citat:

Trenden är dock tydlig, i storstadsförorterna och de fattigaste områdena har eleverna sämst studieresultat.

Det här kommer vi inte åt genom att ta bort skolavgifter, lägga till massa bidrag, betala 15 miljarder för barnfattigdom, och så vidare. Det som Hägg inte skriver, och som få andra skriver heller, är att det i dessa områden bor väldigt många nyanlända flyktingar. Socialstyrelsen ser en tydlig korrelation mellan nyanländ flykting och dåligt studieresultat, tydligare korrelation än fattig och dåligt studieresultat. Socialstyrelsen skriver dessutom såhär:

Långvarig fattigdom, som varar fem år eller längre, har minskat kontinuerligt under de senaste tio åren. Av de fattiga utgör utrikesfödda och ensamboende en allt större del. Detsamma gäller långvarigt ekonomiskt bistånd. Av dem som haft ekonomiskt bistånd i fem år eller mer var 60 procent utrikesfödda år 2007. Det är främst nyanlända invandrare som i detta avseende skiljer sig från personer födda i Sverige.

I Sverige är det i det närmaste tabu på att tala om de här problemen, men jag tror att en stor del av barnfattigdomen beror på en fullkomligt misslyckad migrations- och integrationspolitik. Vi kan slänga in hur många miljarder som helst på att utrota barnfattigdom, men om vi inte ser till att arbeta för en bättre migrationspolitk (INTE à la Sverigedemokraterna) kommer barnfattigdomen alltid att finnas kvar. Vi måste bidra till ett Sverige som tar emot flyktingar med öppna armar; vård för papperslösa, många språkkurser, stödfamiljer, tät kontakt och närvaro med psykologer, tolerant arbetsmarknad, tolerant skola, och så vidare. När vi löser migrations- och integrationsproblemen tror jag att barnfattigdomen kommer minska. Men någon prislapp på det, det har inte jag sett än.

Hägg verkar vilja bli av med barnfattigdomen genom att utrota rikedomen, eftersom den försämrar statistiken för den relativa fattigdomen. Jag föreslår att vi försöker bli av med fattigdomen istället.


SvD, SvD (igen), Dagens Nyheter, Aftonbladet, Dagens Nyheter (igen)

Illusionen om liberaler

Jag har flera gånger fått höra att liberaler är egocentriska och bara tänker på sig själva. "Jaha!", svarar jag då. "Är jag självisk?". Det förvånar mig då jag flera gånger har fått höra att jag är en av de minst själviska personerna som någon känner. "Jaha!", svarar jag då. "Är jag inte liberal?". Jo, det är klart jag är liberal! Och jag bryr mig om andra lite för mycket ibland. Är jag ensam om det då? Eller har jag bara fått tag på fel ideologi? Absolut inte. Jag känner flera, likasinnade liberaler, som med mig bryr sig mycket om andra och andras välbefinnande.

Jag brukar undra varför så många tror/tycker att liberaler är själviska. Är det för att vi vill ha mer frihet? Att få bestämma över våra egna liv? Men vi tycker samtidigt att DU ska få bestämma över DITT liv också på det sätt som DU vill. Är det fel utav oss?

Jag läste även en artikel om att folk som har högerpolitiskt intresse har ingen empati och är tydligen hjärnskadade. "Jag blir alltmer övertygad om att människor som är politiskt höger på riktigt, de är bara några få men desto mer inflytelserika, faktiskt lider av någon slags hjärnskada i empatispektrumet.  De, liksom vårt samhälle, lider av funktionsnedsättningen Right Wing Disorder. Den tvingar oss att agera osolidariskt egoistiskt och det är därför vi mår så kasst." Om detta nu stämmer så undrar jag varför jag aldrig har fått någon ekonomisk ersättning som de flesta andra med funktionsnedsättningar får.

Jag kan bli ganska förbannad på det här synsättet för allt det betyder för mig är ett sätt, ett patetiskt sätt, att försöka försvara sig själva och få andra att tro att frihet är något dåligt. Så jag skulle bara vilja be om ursäkt för att jag tycker att folk ska få bestämma över sig själva, tro på det de vill, få så mycket pengar kvar av sin egen lön, förbättra skola, vård och infrastruktur och världen rent ut sagt. Förlåt mig för det!

När frihet är något dåligt, då vet jag att jag lever för ingenting.

Sviniga lagar med tydlig bismak

Den senaste tiden har mycket av innehållet i svensk media kretsat kring överreglering av det svenska samhället; det kanske tydligaste exemplet är "Regleringen av krogbranschen hamnar nu på lakritsshots-nivå" , en händelse som Aftonbladet och Sydsvenskan med flera rapporterade om. Händelsen bestod i att en krögare förbjöds att servera lakritsshots. För den som är intresserad lydde den bakomliggande lagtexten såhär:

8 kap. 3 § Den som har ett stadigvarande tillstånd att servera spritdrycker har, efter anmälan till kommunen, rätt att krydda spritdryck för servering som snaps i den egna serveringsrörelsen.

PD (från US Departmenf of Agriculture, via Commons)

Det vill säga, du måste anmäla till kommunen innan du vill krydda din egna spritdryck. Något märkligt, men få saker är som de ska i det stelbenta, byråkratiska landet Sverige.


Ganska ofta pratar folk om de absurda lagarna i Ohio, eller Utah, eller vilken amerikansk stat det nu är, lagar i stil med att man inte får kasta älgar från flygplan. Ganska få av dessa personer vet speciellt mycket om den svenska lagen. Ytterst få vet nog, att vi fortfarande, från 1736, har kvar "Lagen om svin i ollonskog". Lagen ligger under Byggningabalken, kapitel 12, och består av fyra paragrafer (se lagtexten). Den lyder såhär:

12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas

1 § Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans del saklöst nyttja.

2 § Var som tager annans svin för lega, skaffe dem åter, eller gälde det de värde voro, då de togos emot. Gitter han visa, att de av sot dött, eller förkommit av annan händelse, och finnes han ej hava varit där vållande till; vare saklös. Samma lag vare, där boskap för lega till bete eller foder tages.

3 § Löpa svin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge då skogsägaren första och andra gången honom till, som svinen äger, att taga dem bort, och hålla dem där ifrån. Finnas de där sedan; då må skogsägaren dem upptaga, och låte goda män pröva, vad för dem betalas skall, där dem bägge ej därom åsämjer.

4 § Släpper någon med vilja svin å annans ollonskog, som inhägnad är; have dem till skogsägaren förverkat. Komma svin, eller annat fä, som ollon äter, annorledes där in; gånge därom som i 9 kap. urskilt är. Varda svin dräpne, eller slagne; då bötes, och gäldes de åter, som om annat fä i 22 kap. stadgas.

Lagen är inte direkt skriven på modern rikssvenska, utan snarare ytterst svår att förstå. Jag tänkte därför tolka de "roligaste" delarna, paragraf 3 och 4. De säger något i stil med att om en gris springer till en annan skogsägares skog, måste den andra skogsägaren säga till den som äger grisen två gånger. Om de efter andra gången finns kvar kan den andra skogsägaren ta dem och låta goda män bestämma bötessumma. Om någon däremot med vilje skulle släppa in en gris i en annan ägares skog som är inhägnad är grisarna istället i skogägarens ägo. Om grisar, eller andra djur som äter ollon (ja, som i ekollon), händer det som står i kapitel 9. Notera dock där, att kapitel nio är tagen ur bruk. Om grisarna dödas eller blir slagna får ägaren böta till skogsägaren, och de måste återgäldas, så som det står i kapitel 22.


Det hela är extremt skrattretande. Visst är det lite gulligt att vi i Sverige också har lagar som de har där borta i Ohio, och visst är det lite nationalistisk stolthet över att ha kvar vår allra äldsta lag, den om hur man får släppa grisar i ollonskogar. Men förvånad över situationer som den med den förbjudna lakritsdrickan, nej det kan jag inte längre bli. I ett samhälle där politiker vill överreglera precis varje del av samhället, utan att över huvud taget beakta individens eget förnuft, uppstår situationer, är det inte speciellt förvånande att man hittar lagar om hur många gånger en skogsägare ska säga till en grisägare vars grisar har flytt in i skogsägarens ollonskog, eller att krögare inte får servera lakrisshots. Eller, i Sverige är inte något speciellt förvånande. Det skulle inte förvåna mig jag exempelvis vaknar upp imorgon och märker att radion är förbjuden. Det är ju trots allt fildelning.


Ps. Lite gulligt är också kapitel 21, som handlar om att man äger det bi som bosätter sig på ens domäner, även om det från början är en annan persons. Fast om biägaren redogör för det träd som bina nu har bosatt sig i, är det fortfarande biägarens. Eller bara patetiskt. Bestäm ni. Ds.

Framtidens bilar - galna och bränslesnåla

Aptera, en av deltagarna. Från Commons (Cc-by-sa-3.0-us)

Den 16 september 2010 avgjordes Automotive X Prize, en tävling av den ideella icke vinstdrivande organisationen X Prize. Tävlingens syfte var att "inspirera till en ny generation av supereffektiva fordon som hjälper till att bryta Amerikas oljeberoende och bromsa effekterna av klimatförändringen".

För att delta i tävlingen var bilarna tvungna att möta ett gäng kriterier, alla svåra att uppnå:

• Gå 42,5 kilometer på motsvarande mängd energi som finns i en liter vanlig bensin (måttet förkortas MDGe, som är förkortning för Miles per Gallon gasoline equivalent)
• Högst släppa ut 124 g koldioxid/kilometer
• Gå 322 kilometer på en uppladdning eller tankning (både el- och bränslebilar är tillåtna)
• Accelerera från 0 till 97 på under 15 sekunder
• Klara myndigheters krav gällande säkerhet och förorening
• Rymma fyra vuxna
• Bagageutrymme på 283 liter
• Klimat- och stereoanläggning
• Kunna masstillverkas från 2014

Den stora utmaningen för de flesta av tillverkarna var att få ner MDGe till den extremt låga nivå som satts upp. Illustrerad Vetenskap redogjorde för fyra faktorer som dels avgjorde tävlingen och var väldigt viktiga för att nå ner till den uppsatta MDGe, som dels kommer ligga till grund för framtidens bilar:

• Låg vikt
• Effektiv motor (elektriska motorer användes därför av de flesta i tävlingen, då förbränningsmotorer bara utnyttjar 43 procent av bränslets energi)
• Luftmotstånd och aerodynamik (vilket har lett till väldigt speciella utseenden!)
• Rullmotstånd (val av däck, låg friktion i stötdämpare, etc.)

Ytterligare ett krav som bilarna hade på sig, som försvårade till stor del, var att de var tvungna att köras uppför en backe i över 100 kilometer i timmen - det vill säga, bilen var trots sin ringa vikt och märkliga utseende tvungen att ha extremt bra prestanda för att orka klara av hårdare strapatser.

Vinnaren, "The Very Light Car".  Ytterligare bild finns här.
Från Commons, i Public Domain (PD)

Efter mångt och mycket vann en bil - The Very Light Car. Bilen tar fyra personer, tar sig mer än 322 kilometer på en tankning, utan att överstiga de 42.5 kilometrarna på en liter. En mycket intressant faktor är att medan de flesta andra tävlande hade elmotorer, körde den här bilen på en förbränningsmotor. Ytterligare en intressant faktor är dock att även om en bil med förbränningsmotor vann, så klarade sig elbilarna nästan lika långt, vilket öppnar för att elbilar faktiskt kan bli konkurrenskraftiga i framtiden, om inställningen hos många personer och utseendet och funktionen av många bilar ändras.

Med tanke på de krav som sattes upp har bilarna varit tvungna att få ett ganska spektakulärt utseende. Vinnaren ser inte så mycket ut som en bil som en rymdfarkost. En av vinnarna i en alternativ klass är en motorcykel för två med stödhjul, som går på el, som mer ser ut som en banan. Det rör sig alltså inte om några konventionella fordon. Här står vi återigen inför ett vägval där miljön står för det ena. Vill vi fortsätta i våra kolossala, omiljövänliga monster, eller vill vi vurma för att vi en dag kommer köpa dessa okonventionella, miljövänliga fordon? Om jag en dag har råd vet jag vad jag kommer välja: en säker framtid för mina ättlingar. Samtidigt kan jag ju nämligen få en bil som ser lite cool ut.

Gårdsförsäljning

Just nu är en utredning från regering om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ute på remiss. Utredningen är den andra regeringen har efterfrågat; den första handlade mer allmänt om alkohol, medan den här mer specifikt handlar om gårdsförsäljning.

Jag kan inte förstå att det finns ett så stort motstånd till gårdsförsäljning. Anledningen till att jag inte förstår det har flera orsaker:

• De grupper i samhället som har problem med för stort alkoholintag kommer förmodligen inte utgöra den grupp som besöker de gårdar som har gårdsförsäljning
• Det är inte speciellt stor skillnad på att ge utskänkningstillstånd till en restaurang och en gård
• Gårdsförsäljning skulle bidra till en mer levande landsbygd

Ändock är nästan alla partier, utom möjligtvis Centerpartiet, skeptiska till gårdsförsäljning. I utredningen har det framkommit att det förslag som finns inte är förenligt med detaljhandelsmonopolet och EU-rätten. Karin Eckerberg, expert i utredningen, skrev att

I slutskedet av utredningens arbete stod det klart att gårdsförsäljning såsom åsyftat i kommittédirektivet, inte var förenligt med EU-rätten. För att försöka komma förbi detta faktum har utredningen frångått såväl de uttryckliga som underförstådda förutsättningarna i kommittédirektivet dvs. att förslaget skulle avse försäljning av egentillverkade alkoholdrycker på svensk landsbygd och på tillverkningsstället. Det aktuella lagförslaget omfattar alltså betydligt mer än vad som i normalt språkbruk avses med gårdsförsäljning.

Då återstår två delar - göra om förslaget till en fungerande lagändring eller slopa det. Såhär skriver Maria Larsson (Kd), folkhälsominister:

Man föreslår i stället ett betydligt mer utvidgat förslag, ett parallellt system för försäljning av alkohol vid sidan av Systembolaget som går ut på att alla producenter av alkoholhaltiga drycker i Europa ska få sälja både sina och andras alkoholprodukter på försäljningsstället, där försäljningen är förenad med någon form av upplevelseaktivitet, dock inte nödvändigtvis med produktion på försäljningsstället. Man inför också begränsningar av hur mycket varje etablering får sälja. ... Men från utredningens sida hävdar man att det är förenligt med såväl EU-rätten som försäljningsmonopolet och folkhälsan.

Det är beklagligt att motståndet är så stort mot gårdsförsäljning. I dag upplever den svenska landsbygden stora problem. Det blir allt svårare rent ekonomiskt att bedriva jordbruk, och många jordbrukare tvingas lägga ner sina gårdar. Vi går miste om en turistnäring, och vår trångsynthet i frågan försvårar för små alkoholtillverkare, vilket gör att svensk alkoholkultur är i stort sett obefintlig.Jag skulle vilja uppmärksamma om exemplet staten Washington i USA, där man efter att ha tillåtit gårdsförsäljning sett en markant turistökning i staten, och ett sjudande jordbruk. Alkoholkonsumtionen har knappt ökat, medan övriga drogkonsumtionen minskat kraftigt, bland de kraftigaste minskningarna i USA.

Jag förstår inte varför vi vill lägga krokben för jordbrukarna. Ej heller varför vi vill lägga krokben för svensk alkoholkultur. Och jag förstår inte hur man tänker när man resonerar att fulla människor skulle åka mil ut på landet för att köpa dyr alkohol. Tillåt gårdsförsäljning!

Lokalsamhällesvisan

Lokalsamhällesvisan förtjänar all uppmärksamhet. Det finns alltså "stämmobeslut på att den ska sjungas en gång på varje förbundsstämma i CUF." och ska vara den enda stamsången i ett svenskt borgerligt parti.

---

Vi måste bygga ett lokalsamhälle
För gemenskap där alla behövs
Där ingen är ensam och utanför
Där ingen är arbetslös

Vi måste alla hjälpas åt
För att vi målet skall nå
Men det är lång väg att kämpa
och det är lång väg att gå

För att inte alla råvaror i
naturen skall ta slut
måste vi sluta slösa med energin
som vi gjorde förut

tillgångarna är knappa
och fördelas orättvist
vi har skövlat hänsynslöst
men nu har vi råkat i kris

och plötsligt går vi mot katastrof
om vi sumpar vår sista chans
att styra in vårt samhälle
i ekologisk balans

naturen är outtömlig
om vi nyttjar den med förnuft
vi måste börja vara rädda om
jord, vatten och luft

snart har folk ingen gemenskap
i betongens trista värld
en gammal man dör i våningen intill
sjuk och undernärd

men vi måste visa pamparna
att vi inte vill bo så här
vi vill bo i små samhällen
och påverka livet där

där vi satsar på mindre företag
som tillverkar det som behövs
och inte har någon statusindustri
som är skadlig och meningslös

där vi tillbringar också vår fritid
tillsammans varje dag
men dit är det långt att nå
men första steget tar vi idag.

Pragmatik i miljöpolitik?

En av de mer kontroversiella politikområdena idag är miljöpolitiken. Gröna anhängare debatterar mot gröna anhängare debatterar mot andra gröna anhängare som debatterar mot någon man inte riktigt vet vad det är. Svensk miljöpolitik går mer ut på att stigmatisera den man inte håller med än att faktiskt föra en konkret politik. Det hela blir någon slags halmgubbe-argumentation med många åsikter men liten eller obefintlig substans.

Det man inte tänker på är att man bråkar om jordens framtid - om vi vill leva om 100 år eller inte. Alla vill såklart att jorden skall finnas om 100 år - så egentligen är det väl inget att bråka om? Ändå blir det såhär. Och såhär. Vilket leder till det här, och det här. Det är mycket allvarligt att miljöpolitiken inte kan bli mer pragmatisk, och att ideologisk övertygelse till en så hög grad styr. Det bidrar till en situation där man kämpar mer om att få väljare på den miljöpolitik man för, än att bidra till en mer hållbar miljö.

Detta gör att man kan börja ifrågasätta hur politikers betydelse i miljöfrågorna. Kanske är det bättre att till allt större del lita på sakkunniga. Tillsätta fler apolitiska organ. Starta nya paneler. Problemet kommer dock inte försvinna - det kommer alltid finnas massa som argumenterar om varandra; om global uppvärmning över huvud taget existerar, om kärnkraft är bra eller dåligt, om bilar skall försvinna eller förbättras, och så vidare.

Om inte miljöpolitiken pragmatiseras och till allt större del bedrivs utefter forskning, teknik och sakkunskap, utan fortsätter vara en ideologisk pekpinne kommer miljön förmodligen aldrig förbättras. Miljöpolitiken måste vara uppbyggd på realism, forskning och kunskap; vad behövs göras, hur ska det göras, och kan vi göra det? Vad som behöver göras är det första steget som alltid borde funderas över. Vilket är vad man exempelvis misslyckats så med i Tyskland. Hade pragmatismen och sakkunnigheten styrt hade kolkraften fasats ut innan kärnkraften. Men där lyckades populismen övervinna pragmatismen och händelserna i Japan försämra utsikterna för en bättre miljö.