Idag publicerade tre företrädare för CUF:s största distrikt, Nordvästra Götaland, en artikel på Newsmill där de kräver Olofssons avgång. Det sker i en tid när allt fler går ut och säger att Olofsson bör avgå; både Abir al-Sahlani och Fredrick Federley (Centerpartistiska riksdagsledamöter) har tidigare gått ut och krävt det. Min egen åsikt är inte helt olik - Maud Olofsson har gjort allt hon kunnat och gjort det med bravur, men efter tio år som partiledare är det svårt att fortsätta föra det förnyelsearbete som Centerpartiet står för.
Det intressanta som kvarstår är att se hur det förnyelsearbete som alltid måste pågå ska pågå. Centerpartiet som parti har nämligen ytterligare en svår nöt att knäcka - jordbruksvärnande landsbygdsbor som röstar på Centerpartiet av personliga skäl (och som har all rätt att göra så - vi bör fortsätta vara det landsbygdsvänliga partiet) kontra storstadsliberalerna som röstar på Centerpartiet som ett borgerligt och liberalt miljöparti som motpol till Miljöpartiet, och där Stureplanscentern står för de liberalare av dessa.
De här kontrasterna välkomnar jag. Det skapar ett klimat där det är högt i tak och där man diskuterar ideologi och sakfrågor med varandra utan att bråka och där man för en aktiv politik. Men det skapar också en problematik - vad ska partiet tycka, skall man lyda de trogna landsbygdsväljarna eller de nytillkomna storstadsliberalerna? Hur ska man göra för att inte stöta ifrån sig väljare? Hur ska man bibehålla det höga taket? Och hur ska man få det att verka som att man har en vettig politik trots att folk i partiet är oeniga?
Jag tror att det är dessa problem som en ny partiledare måste kunna axla, och jag tycker att Maud Olofsson har lyckats jättebra med det. Det behövs en partiledare som kan axla landsbygd kontra storstad, ungdom kontra pensionär, nyliberal kontra socialliberal, och så vidare. I detta har det kommit fram många namn. Anna-Karin Hatt och Annie Johansson har kanske nämnts flest gånger. Jag vill slå ett slag för Annie (som många andra). Det verkar för mig som att hon är den som bäst kan axla alla olikheter. Hon är ung och har förtroende bland ungdomar, samt kan prata på ett ungdomsförenligt sätt. Samtidigt har hon lika stort förtroende bland äldre, och lyckas balansera väl på linjen mellan de mer vänstra äldre som värnar om landsbygden och de liberala yngre som värnar om en liberal miljöpolitik.
Så om jag hade fått bestämma, så hade Centerpartiet vid 2012 års partistämma sett Maud lämna över stafettpinnen till Annie. Mottagandes rungande applåder, jubel, och ett oförglömligt avsked för det hon har gjort under sina 10 år som partiledare. Men samtidigt hoppandes att Annie kan pånyttföda en uppåtgående trend och väcka till liv den anda och känsla som behövs för att partiet ska klättra uppåt. Andan finns i partiet - det kändes starkt nu under kampanjen i Västergötland - men nu behövs det att den sipprar ut ur behållaren med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar