I fredags hände det ofattbara i Norge. En galen man mördade över 70 människor, varav de allra flesta barn, barn som befann sig på ett ungdomsläger på en ö, och som samlats i sitt arbete för mångkultur, mot rasism och för sina åsikter. Han tyckte inte de förtjänade att leva, då de hade fel åsikt. Just det är grundprincipen för terrorism. Det här är rätt och slätt ren terrorism.
Ungdomsförbunden är något som är helt unikt för Norden. På inget annat ställe i världen är så många ungdomar aktiva politiskt frivilligt, och med sådan målmedvetenhet. Det är bland det finare vi har i Norden, och en viktig grundpelare i vår demokrati.
Det var den här grundpelaren som den galne mannen gav sig på. Han ville utrota förespråkare för mångkultur, han ville utrota hundratals ungdomar för att de hade fel åsikt. Tack och lov blev han stoppad innan alla hade dött, men faktum kvarstår: Politiker lever inte längre i säkerhet ens i Norge.
Kort efter att den extrema tragedin hade inträffat gick otaliga experter ut och sa att det var islamister som hade begått det här dådet: det var väldigt typiskt Al-Qaida. Klockrent. Polisen hade inte inlett sin förundersökning, brottslingen hade inte gripits än. Men det var klockrent att det rörde sig om islamism på hög nivå.
Polisen grep en lång, blond norrman och det spred sig snabbt att mannen hette Anders Behring Breivik. Men det var fortfarande ett dåd av islamister - Breivik måste ha kopplingar till islamistiska rörelser. På lördagen namngav den brittiska tidningen ”Sun” en artikel: ”"Al-Qaeda" Massacre: NORWAY'S 9/11”.
Det här är mycket, mycket farligt. Muslimer har det redan väldigt tufft i Europa. Rasismen utbreder sig allt mer, glåpord flyger efter personer med mörk hud, och även om du är adopterad kan du få ett helvete om du rör dig i fel kretsar. Vi måste inse att folk är individer och att man aldrig kan anklaga en hel grupp för något en individ gör. Vi måste börja respektera våra medmänniskor, oavsett om de är judar, muslimer, kvinnor, socialdemokrater, och så vidare.
När det här hände blev jag rädd. Jag var inte rädd för att dö, eller att någon jag kände hade dött. Det jag verkligen var rädd för, det var det samhälle som börjar växa fram. Jag blev rädd för de onda krafter som verkar försöka utplåna allt gott, rädd för att demokratin som nu sprider sig i världen skulle börja vackla, och jag blev rädd för den värld som mina barn en dag kommer växa upp i. Jag bestämde mig dock för att förändra rädslan till en positiv drivkraft. Jag bestämde mig för att jag aldrig, under några som helst villkor, låta terrorism och icke-demokratiska krafter skulle få styra över mitt liv, och jag bestämde mig likaså, för att jag skulle använda varje möjligt tillfälle för att hjälpa till att besegra rasismen, terrorismen och extremismen.
Något som är fantastiskt efter att något sådant här har hänt är den sammanhållning människor uppvisar. Till vardags är vi politiker centerpartister, eller vänsterpartister, eller kristdemokrater, eller vad det nu mår vara, och står och diskuterar om höjda eller sänkta skatter, om privatiseringar av apotek, eller vad det nu må vara. Vid de här tillfällena släpper vi allt var partipolitik heter, och vi står tillsammans enade, och sörjer för det hemska. Om alla vi som engagerar oss starkt för demokrati, mot rasism och för en öppen värld använde den här extrema styrkan tillsammans skulle vi vara så mycket starkare än de marginaliserade men orädda psykopater som vill ändra politiken genom våld.
Jag vill avsluta med ett mycket starkt citat återgivet av Jens Stoltenberg, statsminister i Norge:
Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar