Det är ganska intressant att läsa om det medierna älskar att kalla för "Påskupproret"; när folk protesterar mot alla de nya utförsäkrade som kommit som ett resultat av att Regeringen börjat jaga efter bidragssnyltare. Det är förståeligt, alla nya regelförändringar blir inte perfekta i samma sekund som de genomförs. Det är ett steg i rätt riktning - men ett steg som självklart behöver finslipas.
Upprörd blir jag dock när jag, på DN:s första sida, ser små barn, knappt äldre än sex-sju år, som står och demonstrerar mot utförsäkringarna. Naturligtvis kunde det vara så, att den sex-sju år gamle killen kunde ha läst på sin politik, att han kunde ha kontinuerligt följt medias strömningar, och följt opinionsbildningen. Visst kunde det vara så, att han har nått sin egen övertygelse om vilken politik som är den rätta.
Nej, jag kan inte ljuga mer. Det framstår som alldeles uppenbart att dessa barn har växt upp i helt åsiktsstängda förhållanden, där de har vinklats av sina föräldrar, där deras föräldrar har fött upp dem för att bli föräldrarnas avbild. Så bör inte ett föräldraskap gå till. Ett barn bör själv få bilda sina egna åsikter, ett barn bör få tycka som det vill.
Min släkt är till ganska stor del belägna till vänster på höger-vänsterskalan. Jag har tagit steget över till höger - där har jag hittat åsiktsjämlikar, folk som tycker ungefär samma sak som jag. Det betyder inte på något sätt att jag tycker mindre om min släkt, att jag nedvärderar dem, eller att jag inte klarar av att umgås med dem. Vi har bara vissa meningsskiljaktigheter vad gäller åsikter. Det är ett direkt resultat av att mina föräldrar inte har tvingat på mig någon åsikt; de har inte sagt så här och så här skall du tycka. De har aldrig sagt åt mig att gå med i någon demonstration. De har fungerat som diskussionspartners där båda "sidor" fått lufta sina åsikter.
Så bör man göra med sina barn. Man bör inte ålägga dem den ideologi man själv följer. Man bör inte påpracka ett barn åsikter. Alla ska få bilda sina egna åsikter - åsikter är ju trots allt högst individuella. Det känns som en grundläggande rättighet i en demokrati, att inte bara ha åsiktsfrihet gentemot staten, utan även emot sina föräldrar och sin omgivning.
Men sen kan man ju diskutera om sex-sjuåringar skall vara med och demonstrera över huvud taget. Till vilken grad har de lyckats nå sin politiska övertygelse. Nåväl, det är ju trots allt upp till föräldrarna att bestämma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar