Miljöpartister skjuter sig själva i ryggen

Idag blev Gustav Fridolin och Åsa Romson valda till språkrör för Miljöpartiet; helt väntat så - de var båda valberedningens förslag, och Fridolin utklassade med 94%  av rösterna, medan Romson fick 60%, och där hennes huvudmotståndare Mikaela Valtersson fick omkring 20.

I nio år har Maria Wetterstrand och Peter Eriksson drivit Miljöpartiet, och har under sin tid sett partiet öka till Sveriges tredje största parti. Bakom kulisserna har en person slitit som en räv för att få Miljöpartiet att bli ett parti som folk respekterar och tror på, för att ta bort Miljöpartiets bild som ett udda parti som aldrig vill expandera till att ha visionen att bli Sveriges största parti. Den personen heter Mikaela Valtersson.

Åsa Romson är en person som gemene man aldrig har hört talas om. "Vadå, Åsa Jonsson?" kommer folk förmodligen svara när man yppar hennes namn. Hon, till skillnad från Valtersson, står för det marginaliserade, udda partiet; Miljöpartiet borde aldrig bli stort - då förlorar det hela sin själ. Så medan Valtersson slitit som en häst för att få Miljöpartiet accepterat, har den utåt sett okände Romson i det närmaste gjort motsatsen.

Miljöpartiet står lite inför ett vägskäl. Antingen fortsätter man att expandera lika fort som man har gjort - och då kanske Moderaterna och Miljöpartiet är de två stora partierna i stället. Eller så lyckas inte de två nya språkrören axla ansvaret, och de faller tillbaka lika fort som de ökat. Med Romson som språkrör minskar åtminstone inte den sannolikheten.

Emil Linell debatteras inte

SVT har ställt in debatten om Emil Linnells död efter att SOS Alarm inte i tid svarade på om man ville ställa upp eller inte.

Skönt.

Tolka nu inte det som att jag tyckte att det var skönt att Emil dog. Det är förfärligt tragiskt, och jag lider verkligen med alla som kände/var besläktade med honom. Det förtar dock inte min känsla av avsmak mot sådana här debatter.

I genomsnitt sker knappt 2 700 ambulansutryckningar om dagen i Sverige. Antalet personer som ringer till 112 är ännu större - många problem klaras av via intervju och rådgivning. Men det är uppenbart att det är svårt att hantera 2 700 ambulansutryckningar om dagen, och det ställer extremt höga krav på kompetens hos både SOS Alarm-personal och utryckningspersonal. Personalen på SOS Alarm har i regel sjukvårdsutbildningar, och har bakgrund inom sjukvården. De är alla kompetenta på sitt arbete, och har genomgått diverse specialinriktade utbildningar.

Det som har hänt - att ett misstag har begåtts - är ytterst tragiskt, och det borde inte behöva hända. Det är dock djupt mänskligt att fela, och de som arbetar på SOS Alarm är trots allt bara människor. Det är en människa som har felbedömt 1 av över miljonen personer som ringer och pratar med SOS Alarm varje år.

I sjukvården är det inte jätteovanligt att fel begås, och de har emellanåt dödlig utgång. Ofta skrivs det en Lex Maria-anmälan, vilket det även har gjorts i det här fallet. Men vid dessa dödsfall förstår folk att det är sådant som händer - djupt, djupt tragiskt, men fortfarande sådant som händer. Folks förståelse för den här händelsen verkar vara helt som bortblåst. Ja, det är rimligt att en utredning görs. Ja, det är rimligt att den som hanterade det får en skarp tillsägelse eller i värsta fall avskedas. Ja, det är rimligt att en Lex Maria-anmälan görs. Men nej, det är inte rimligt att debattera en händelse som rakt igenom är djupt mänsklig.

"Olofsson måste avgå"?

Idag publicerade tre företrädare för CUF:s största distrikt, Nordvästra Götaland, en artikel på Newsmill där de kräver Olofssons avgång. Det sker i en tid när allt fler går ut och säger att Olofsson bör avgå; både Abir al-Sahlani och Fredrick Federley (Centerpartistiska riksdagsledamöter) har tidigare gått ut och krävt det. Min egen åsikt är inte helt olik - Maud Olofsson har gjort allt hon kunnat och gjort det med bravur, men efter tio år som partiledare är det svårt att fortsätta föra det förnyelsearbete som Centerpartiet står för.

Det intressanta som kvarstår är att se hur det förnyelsearbete som alltid måste pågå ska pågå. Centerpartiet som parti har nämligen ytterligare en svår nöt att knäcka - jordbruksvärnande landsbygdsbor som röstar på Centerpartiet av personliga skäl (och som har all rätt att göra så - vi bör fortsätta vara det landsbygdsvänliga partiet) kontra storstadsliberalerna som röstar på Centerpartiet som ett borgerligt och liberalt miljöparti som motpol till Miljöpartiet, och där Stureplanscentern står för de liberalare av dessa.

De här kontrasterna välkomnar jag. Det skapar ett klimat där det är högt i tak och där man diskuterar ideologi och sakfrågor med varandra utan att bråka och där man för en aktiv politik. Men det skapar också en problematik - vad ska partiet tycka, skall man lyda de trogna landsbygdsväljarna eller de nytillkomna storstadsliberalerna? Hur ska man göra för att inte stöta ifrån sig väljare? Hur ska man bibehålla det höga taket? Och hur ska man få det att verka som att man har en vettig politik trots att folk i partiet är oeniga?

Jag tror att det är dessa problem som en ny partiledare måste kunna axla, och jag tycker att Maud Olofsson har lyckats jättebra med det. Det behövs en partiledare som kan axla landsbygd kontra storstad, ungdom kontra pensionär, nyliberal kontra socialliberal, och så vidare. I detta har det kommit fram många namn. Anna-Karin Hatt och Annie Johansson har kanske nämnts flest gånger. Jag vill slå ett slag för Annie (som många andra). Det verkar för mig som att hon är den som bäst kan axla alla olikheter. Hon är ung och har förtroende bland ungdomar, samt kan prata på ett ungdomsförenligt sätt. Samtidigt har hon lika stort förtroende bland äldre, och lyckas balansera väl på linjen mellan de mer vänstra äldre som värnar om landsbygden och de liberala yngre som värnar om en liberal miljöpolitik.

Så om jag hade fått bestämma, så hade Centerpartiet vid 2012 års partistämma sett Maud lämna över stafettpinnen till Annie. Mottagandes rungande applåder, jubel, och ett oförglömligt avsked för det hon har gjort under sina 10 år som partiledare. Men samtidigt hoppandes att Annie kan pånyttföda en uppåtgående trend och väcka till liv den anda och känsla som behövs för att partiet ska klättra uppåt. Andan finns i partiet - det kändes starkt nu under kampanjen i Västergötland - men nu behövs det att den sipprar ut ur behållaren med.

Lägg ner Saab

Saab är dödsdömt. Det är lika bra att konstatera att så är faktum. Deras bilar säljer inte. De lyckas inte komma in på den kinesiska marknaden. De har inte lyckats utveckla sina bilar för att möta dagens krav.

Ett bilföretag som tillverkar bilar som inte säljer kanske inte bör fortsätta tillverka bilar. Det går emot all marknadsteoretisk rimlighet. Ändå pumpar företag, och även staten, in pengar för att rädda ett dödsdömt företag. Det hela känns lite som när staten pumpade in pengar i Facit AB trots att japanska billiga räknare dominerade marknaden.

Det kommer få stora konsekvenser om Saab försvinner. Jobb kommer försvinna, Trollhättan kommer få stora arbetslöshet problem. Men de pengarna skulle staten då istället kunna använda för att förbereda för nedläggningen - öka platserna på högskolor, lagstifta om arbetsskapande åtgärder (som att sänka restaurangmomsen osv) och så vidare. Allt är effektivare än att med statliga pengar driva ett dödsdömt företag.

För mig känns det ganska uppenbart. Folket säger nej till Saab. Konsumenterna säger nej till Saab. Kina säger nej till Saab. Även staten borde säga nej till Saab. Eller åtminstone sluta driva ett redan dött företag.

God skolmat?

Svenska grundskoleelever uppskattar skolmaten, rapporterar DN och Lantmännen. Positivt tycker DN - maten blir alltså bättre kan man konstatera. För så är det väl, eller?

Nej. Maten blir inte alls bättre. Det finns istället andra anledningar till att elever börjar uppskatta maten allt mer. En av dem är att halvfabrikat i form av pizza, hamburgare, och så vidare, blir allt vanligare på menyn - sådan skräpmat som barn tenderar att tycka om. En annan är att svenska barns föräldrar ofta lagar väldigt dålig mat åt sina barn hemma - vilket får som konsekvens att man har lägre krav på den mat som serveras.

Den mat som serveras i svenska skolkök är egentligen väldigt dålig. Vilket kanske inte är så konstigt, om man tänker på att varje portion får kosta dryga 40 kronor (inklusive lokaler, löner, städning, råvaror, dricka, bröd, smör, osv) och råvarorna till dessa i genomsnitt 7 kronor. Det är rent ut sagt en omöjlighet att laga mat på så knappa resurser. De innehåller ofta väldigt mycket fett - så mycket fett att skolorna tvingas servera lättmjölk för att inte överskrida maxgränserna för fettintag på en dag. De är sällan näringsmässigt korrekta - om raggmunk serveras som enda alternativ kan man ju diskutera hur man skall få i sig tillräckligt proteinintag. Och så vidare.

Det finns så alltså två saker man kan göra för att få bukt på problemet. Det första är att omprioritera skolans resurser, och lägga mer pengar på skolmaten. Efter den policyn driver Internationella Engelska Skolan sin matbespisning - vilka som ett resultat har mycket högkvalitativ skolmat. Det andra är att lägga ner hela konceptet med skolmat. Om man inte kan erbjuda mat som håller tillräcklig kvalitet är det lika bra att sänka skatten så att eleverna själva kan ta med sig mackor, eller något sådant. Vitsen med att servera kass mat förstår jag dock inte.

Livet är en rättighet

I DN skriver man idag om Anthony Graves som oskyldig dömdes till döden. Anthony Graves anklagades felaktigt för att ha mördat flera personer i en liten stad. I 18 år satt han fängslad på Death Row, innan han 2007 kunde flyttas till häkte och 2010 släppas fri.

Det är mycket trevligt att Graves till slut släpptes fri, och det är galenskap att han fängslades trots att motiv saknades, att alibin fanns och att ingen teknisk bevisning fanns. Men det är oerhört hemskt att en människa på så lösa indicier och med en pådrivande åklagare kan dömas till döden. Oavsett fall så kan den som döms för mordet på en annan människa, som väl måste ses som det grövsta brottet som kan begås, vara oskyldig, och
det har hänt att oskyldiga människor har avrättats.

Varje person äger rätten till sitt eget liv, och det är en rättighet som ingen kan ta ifrån en, varken staten, en åklagare, eller en annan människa. Det finns verklighetsfrånvända, hemska personer som inte förstår det här, och som mördar andra människor. Det allra värsta är att det finns stater som är så verklighetsfrånvända och hemska, att de inte förstår varje persons ägo av sitt eget liv. Och nästan ännu värre är att dessa länder kallar sig demokratier.

Denialism

Alla som är intresserade av miljöpolitik borde se Michael Specters föreläsning om  "The danger of science denial" ("faran med att förneka vetenskap"). I kort handlar föreläsningen bland annat om att miljön inte räddas av att vi backar tillbaka till 1800-talet utan kliver in i 2000-talet.

Det är en syn på miljön som jag har försökt förmedla ända sedan jag började engagera mig miljöpolitiskt. Oavsett om vi i Sverige rent teoretiskt skulle sluta använda elektricitet och värme skulle resten av världen fortsätta expandera ekonomiskt och i välmående. Därutöver skulle det inte ens vara önskvärt. Som jag tidigare har förklarat berättar Hans Rosling i flera föreläsningar om hur oerhört viktig elektriciteten och energin är för demokratin, för välfärden, för jämställdheten och för hälsan. Att vilja gå tillbaka till 1800-talet kan därför på sätt och vis ses som att vilja ta död på andra människor.

Med flera intressanta exempel och en logisk argumentation förklarar Specter varför min ståndpunkt är korrekt, och varför vi måste börja förlita oss på forskning och vetenskap. Det föreligger för tillfället en trend där man allt mer förlitar sig på alternativforskning, där alternativ medicin och där hoax renderar enorma mängder pengar till företag. Han själv kallar fenomenet för "denialism" - det att förneka vetenskap. (Självklart måste forskningen enligt alla medel vara empirisk)

För som han förklarar kan förnekelse av vetenskap få ödesdigra konsekvenser. Hade man misstrott vaccin mot exempelvis polio och andra sjukdomar hade dödliga epidemiska sjukdomar skördat miljontals liv. Förnekelse av vetenskap i Sydafrika ledde för inte allt för länge sedan att hundratusentals personer trodde att AIDS bäst botades av örter i naturen. Och så vidare.

Förnekelse av vetenskap är därför - i överförd betydelse - rent förnuftsvidrigt om man vill kämpa för att rädda vår planet. Om vi vill rädda den är det nog hög tid att överge denialism och börja förlita oss på empirisk fakta. För har vi utrotat polion, och till viss del räddat ozonlagret från freoner, så nog kan vi väl rädda vår värld. Men då krävs det att vi litar på de som kan något om saken.