Tanzania vågar stå emot

Idag har Tanzania gjort något revolutionerande. Tanzanias regering har tidigare beslutat att bygga en motorväg genom den unika nationalparken Serengeti, men igår annonserade man i ett öppet brev (se länk) till Unescos Världsarvscentrum att man inte längre planerade att göra så:

The 53 km section traversing Serengeti National Park will remain gravel road and continue to be managed by TANAPA mainly for tourism and administrative purposes as it is currently. [...]

The decision has been reached in order to address the increasing socio-economic needs of the rural communities in Northern Tanzania while safeguarding the Outstanding Universal Value (OUV) och Serengeti National Park.

Den ideella föreningen Save the Serengeti har rapporterat om Tanzanias planer på att anlägga en motorväg genom Serengeti som skulle koppla samman Victoriasjön med östra Tanzania, se karta:

Från Save the Serengeti. 

Forskare har konstaterat att projektet skulle förstöra världsarvet, som har skyddats av den tanzaniska befolkningen sedan landet grundades. Hela turistindustrin skulle dessutom hotas. Motorvägen skulle skära igenom en ursprunglig och avlägsen del av Serengeti, som skulle störa flera miljoner djurs migrationsvägar. Vägen skulle skära igenom världens största migration - gnuernas. Tjuvjakten skulle öka, tusentals bilar skulle varje dag åka genom nationalparken, och utveckling och bebyggelse av parken skulle få en ofantligt stor effekt.

Att den tanzaniska regeringen till slut alltså har valt att omlägga planerna på vägen så att den inte går igenom Serengeti är banbrytande och mycket viktigt för ett av världens största och mest unika biosystems fortlevnad. Hade man byggt vägen hade oändligt med djur, natur och kunskap gått förlorat. Dock är inte allt över än. Tanzaner, oberoende grupper och omvärlden måste fortsätta för att lobba för Serengetis fortlevnad. Detta är tredje gången ett projekt av den här sorten har avslagits, och om parken ska vara kvar måste vi fortsätta vara på alerten.

Framtidens bilar - galna och bränslesnåla

Aptera, en av deltagarna. Från Commons (Cc-by-sa-3.0-us)

Den 16 september 2010 avgjordes Automotive X Prize, en tävling av den ideella icke vinstdrivande organisationen X Prize. Tävlingens syfte var att "inspirera till en ny generation av supereffektiva fordon som hjälper till att bryta Amerikas oljeberoende och bromsa effekterna av klimatförändringen".

För att delta i tävlingen var bilarna tvungna att möta ett gäng kriterier, alla svåra att uppnå:

• Gå 42,5 kilometer på motsvarande mängd energi som finns i en liter vanlig bensin (måttet förkortas MDGe, som är förkortning för Miles per Gallon gasoline equivalent)
• Högst släppa ut 124 g koldioxid/kilometer
• Gå 322 kilometer på en uppladdning eller tankning (både el- och bränslebilar är tillåtna)
• Accelerera från 0 till 97 på under 15 sekunder
• Klara myndigheters krav gällande säkerhet och förorening
• Rymma fyra vuxna
• Bagageutrymme på 283 liter
• Klimat- och stereoanläggning
• Kunna masstillverkas från 2014

Den stora utmaningen för de flesta av tillverkarna var att få ner MDGe till den extremt låga nivå som satts upp. Illustrerad Vetenskap redogjorde för fyra faktorer som dels avgjorde tävlingen och var väldigt viktiga för att nå ner till den uppsatta MDGe, som dels kommer ligga till grund för framtidens bilar:

• Låg vikt
• Effektiv motor (elektriska motorer användes därför av de flesta i tävlingen, då förbränningsmotorer bara utnyttjar 43 procent av bränslets energi)
• Luftmotstånd och aerodynamik (vilket har lett till väldigt speciella utseenden!)
• Rullmotstånd (val av däck, låg friktion i stötdämpare, etc.)

Ytterligare ett krav som bilarna hade på sig, som försvårade till stor del, var att de var tvungna att köras uppför en backe i över 100 kilometer i timmen - det vill säga, bilen var trots sin ringa vikt och märkliga utseende tvungen att ha extremt bra prestanda för att orka klara av hårdare strapatser.

Vinnaren, "The Very Light Car".  Ytterligare bild finns här.
Från Commons, i Public Domain (PD)

Efter mångt och mycket vann en bil - The Very Light Car. Bilen tar fyra personer, tar sig mer än 322 kilometer på en tankning, utan att överstiga de 42.5 kilometrarna på en liter. En mycket intressant faktor är att medan de flesta andra tävlande hade elmotorer, körde den här bilen på en förbränningsmotor. Ytterligare en intressant faktor är dock att även om en bil med förbränningsmotor vann, så klarade sig elbilarna nästan lika långt, vilket öppnar för att elbilar faktiskt kan bli konkurrenskraftiga i framtiden, om inställningen hos många personer och utseendet och funktionen av många bilar ändras.

Med tanke på de krav som sattes upp har bilarna varit tvungna att få ett ganska spektakulärt utseende. Vinnaren ser inte så mycket ut som en bil som en rymdfarkost. En av vinnarna i en alternativ klass är en motorcykel för två med stödhjul, som går på el, som mer ser ut som en banan. Det rör sig alltså inte om några konventionella fordon. Här står vi återigen inför ett vägval där miljön står för det ena. Vill vi fortsätta i våra kolossala, omiljövänliga monster, eller vill vi vurma för att vi en dag kommer köpa dessa okonventionella, miljövänliga fordon? Om jag en dag har råd vet jag vad jag kommer välja: en säker framtid för mina ättlingar. Samtidigt kan jag ju nämligen få en bil som ser lite cool ut.

Pragmatik i miljöpolitik?

En av de mer kontroversiella politikområdena idag är miljöpolitiken. Gröna anhängare debatterar mot gröna anhängare debatterar mot andra gröna anhängare som debatterar mot någon man inte riktigt vet vad det är. Svensk miljöpolitik går mer ut på att stigmatisera den man inte håller med än att faktiskt föra en konkret politik. Det hela blir någon slags halmgubbe-argumentation med många åsikter men liten eller obefintlig substans.

Det man inte tänker på är att man bråkar om jordens framtid - om vi vill leva om 100 år eller inte. Alla vill såklart att jorden skall finnas om 100 år - så egentligen är det väl inget att bråka om? Ändå blir det såhär. Och såhär. Vilket leder till det här, och det här. Det är mycket allvarligt att miljöpolitiken inte kan bli mer pragmatisk, och att ideologisk övertygelse till en så hög grad styr. Det bidrar till en situation där man kämpar mer om att få väljare på den miljöpolitik man för, än att bidra till en mer hållbar miljö.

Detta gör att man kan börja ifrågasätta hur politikers betydelse i miljöfrågorna. Kanske är det bättre att till allt större del lita på sakkunniga. Tillsätta fler apolitiska organ. Starta nya paneler. Problemet kommer dock inte försvinna - det kommer alltid finnas massa som argumenterar om varandra; om global uppvärmning över huvud taget existerar, om kärnkraft är bra eller dåligt, om bilar skall försvinna eller förbättras, och så vidare.

Om inte miljöpolitiken pragmatiseras och till allt större del bedrivs utefter forskning, teknik och sakkunskap, utan fortsätter vara en ideologisk pekpinne kommer miljön förmodligen aldrig förbättras. Miljöpolitiken måste vara uppbyggd på realism, forskning och kunskap; vad behövs göras, hur ska det göras, och kan vi göra det? Vad som behöver göras är det första steget som alltid borde funderas över. Vilket är vad man exempelvis misslyckats så med i Tyskland. Hade pragmatismen och sakkunnigheten styrt hade kolkraften fasats ut innan kärnkraften. Men där lyckades populismen övervinna pragmatismen och händelserna i Japan försämra utsikterna för en bättre miljö.

I polemik med tom kollektivtrafik?

Jag är en ihärdig kollektivtrafikåkare. Jag ägnar knappa timmen om dagen åt buss, och har upplevt det mesta; bussar som inte kommer, tomma bussar, överfulla bussar, bussar som går sönder, och allt vad man nu kan tänka sig.

Den senaste tiden har jag blivit något mer skeptiskt inställd till kollektivtrafik, eller i alla fall hur den fungerar idag. Kollektivtrafik är väldigt miljövänligt när bussarna slussar större mängder människor. Men när man flera gånger i veckan ägnar flera kilometer helt ensam på bussen börjar i alla fall jag fundera över på om det inte är något som är fel.

Buss.
(Av Väsk; Cc-by-sa-2.5)

Uppväger gör det när man å andra sidan på morgonen åker en buss som är full på människor, och som har två förstärkningsbussar bakom sig som är lika fulla på människor. Men tänk om alla dessa hade varit tomma.

"En buss med 50 passagerare släpper ut mindre än en tiondel så mycket koldioxid per person som om passagerarna i stället hade kört varsin bil". Ponera att dessa 50 passagerare hade kört varsin bil istället och vi hade alltså haft tio gånger så mycket koldioxid i naturen. Men ponera åt andra sidan: En buss med busschaufför och några få passagerare släpper ut omkring 0,8 kg/km medan en personbil på vanligt bensin med fem passagerare släpper ut 0,44 kg/km per person.

Det här är ett problem som kollektivtrafiken måste arbeta för att lösa. Antingen slutar alla åka buss, men då skapar vi ju problemet att många bilar överväger utsläppet av en buss. En annan lösning är såklart att man gör det attraktivare att ta bussen gentemot bilen. Demonstrationer sker kontinuerligt där folk kräver gratis buss. I Örebro resulterade det i "rullande ungdomsgårdar med mycket bråk och förstörelse som följd". Flera forskningsrapporter har visat att gratis snarare skrämmer än lockar intresserade, och frågan är om inte de extrema kostnader det hela skulle medföra bättre skulle kunna användas till forskning om miljövänliga bilar eller dylikt.

Jag är inget jättefan av att göra kollektivtrafik gratis, av de anledningar jag redogör för ovan. Men vad man ska göra för att folk ska inse värdet av kollektivtrafik är en svår nöt att knäcka. Redan idag är det i mångt och mycket billigare att ta bussen än bilen. Däremot tar bussen betydligt längre tid än bilen, och det kan vara svårt för folk som inte har vanan att strukturera upp bussfärder - det kräver planering. Bilen blir något man tar automatiskt - tyvärr. Kanske är det lobbyaktiviteter som krävs, kanske är det mediala insatser av lokalpolitiker.

Men vad som än görs är det viktigt att bryta vanan hos de personer som bara av farten tar bilen, när de lika gärna kan ta bussen. Det förutsätter att bussar till en högre grad kommer i tid, att de går på miljövänliga bränslen, och att busschaufförerna är trevliga och tillmötesgående (vilket de i många fall inte är). Vad vi inte behöver är bussar som går tomma. Det kan få till och med inbitna miljökämpar att tvivla på kollektivtrafikens duglighet. Varför jag har bestämt mig för att gå i polemik med tom kollektivtrafik.

Denialism

Alla som är intresserade av miljöpolitik borde se Michael Specters föreläsning om  "The danger of science denial" ("faran med att förneka vetenskap"). I kort handlar föreläsningen bland annat om att miljön inte räddas av att vi backar tillbaka till 1800-talet utan kliver in i 2000-talet.

Det är en syn på miljön som jag har försökt förmedla ända sedan jag började engagera mig miljöpolitiskt. Oavsett om vi i Sverige rent teoretiskt skulle sluta använda elektricitet och värme skulle resten av världen fortsätta expandera ekonomiskt och i välmående. Därutöver skulle det inte ens vara önskvärt. Som jag tidigare har förklarat berättar Hans Rosling i flera föreläsningar om hur oerhört viktig elektriciteten och energin är för demokratin, för välfärden, för jämställdheten och för hälsan. Att vilja gå tillbaka till 1800-talet kan därför på sätt och vis ses som att vilja ta död på andra människor.

Med flera intressanta exempel och en logisk argumentation förklarar Specter varför min ståndpunkt är korrekt, och varför vi måste börja förlita oss på forskning och vetenskap. Det föreligger för tillfället en trend där man allt mer förlitar sig på alternativforskning, där alternativ medicin och där hoax renderar enorma mängder pengar till företag. Han själv kallar fenomenet för "denialism" - det att förneka vetenskap. (Självklart måste forskningen enligt alla medel vara empirisk)

För som han förklarar kan förnekelse av vetenskap få ödesdigra konsekvenser. Hade man misstrott vaccin mot exempelvis polio och andra sjukdomar hade dödliga epidemiska sjukdomar skördat miljontals liv. Förnekelse av vetenskap i Sydafrika ledde för inte allt för länge sedan att hundratusentals personer trodde att AIDS bäst botades av örter i naturen. Och så vidare.

Förnekelse av vetenskap är därför - i överförd betydelse - rent förnuftsvidrigt om man vill kämpa för att rädda vår planet. Om vi vill rädda den är det nog hög tid att överge denialism och börja förlita oss på empirisk fakta. För har vi utrotat polion, och till viss del räddat ozonlagret från freoner, så nog kan vi väl rädda vår värld. Men då krävs det att vi litar på de som kan något om saken.

Hur skall maten räcka till hela världens befolkning?

Jag tror inte att någon har lyckats missa det faktum att jorden håller på att överbefolkas, och att det inom en snar framtid kommer bli väldigt svårt att föda hela världens befolkning. Svälten kommer att öka, större odlingsområden kommer krävas, även om det inte finns, och eftersom fattigdom och svält går hand i hand, kommer allt fler människor ligga under fattigdomsgränsen.

Det finns inga fantasimedel med vilka man kan stoppa svälten. Man kan inte trolla fram mat, och har man inte tillräckligt med odlingsområden för befolkningen, får befolkningen inte tillräckligt att äta. Så enkelt är det. Det enda sättet som man kan stoppa en katastrof på är genom att stoppa den extrema befolkningstillväxten.

Det är inget nytt. På olika ställen har man försökt med olika medel. Kina är ett klockrent, extremt misslyckat, exempel. Politiskt bestämde man att bara ett barn skulle få gratis utbildning och hälsovård. Varje familj skulle bara ha ett barn. Vilket ledde till, eftersom den kinesiska jämställdheten är ganska låg, att man gjorde abort om man var på väg att få en flicka, eller adopterade bort om man redan hade fått en. Det har medfört att Kina idag har stora problem med att det knappt finns kvinnor i landet.

Nej, istället har Hans Rosling lösningen på hur man skall komma tillrätta med problemet. I sitt eminenta tal från TED, där han experimenterar med banbrytande teknik och häpnadsväckande redovisningsmaterial (i alla fall speciell), beskriver han mycket klart och tydligt, att det bara finns ett sätt man kan komma tillrätta med problemet på; nämligen, att kämpa för höjd levnadsstandard.

Det motiverar han genom att beskriva hur man med låga levnadsstandarder och hög spädbarnsdödlighet får extremt höga nativitetstal; i fattiga länder föder man många barn för att säkra en framtid. Det medför att befolkningsökningen blir väldigt hög. En höjd levnadsstandard skulle sänka nativiteten, och därmed bromsa den extrema befolkningstillväxten.

Jag tror att Kinas regering borde ta sig en liten titt på det där. Men jag tror också att alla regeringar över hela världen skulle ta sig en titt på Roslings tal. Med en för stor befolkning kommer miljöarbetet vara helt onödigt; det är för många människor för att det ska gå att skapa en hållbar miljö. Det ligger därför i det globala intresset att hindra den extrema befolkningstillväxten, och genom att följa Roslings råd, kan det kanske, kanske bli realistiskt.

Högre tillväxt med grön ekonomi

UNEP presenterade igår vid ett möte i Nairobi, Kenya, en rapport som säger att fem gånger mer pengar subventioneras till fossila bränslen än att hjälpa fattiga länder med klimatbekämpningen. Varje år subventioneras närmare 600 miljarder dollar till fossila bränslen, något som känns väldigt ur tiden med tanke på den globala uppvärmningen.

Samma rapport visar att en övergång till en grönare ekonomi skulle öka den ekonomiska tillväxten jämfört med hur det ser ut idag. Det bevisar i stort sett vad Centerpartiet i sitt manifest anser, och likaså vad jag anser. En av huvuddelarna av Centerpartiets miljöpolitik går ut på att "Centerpartiets arbete bygger på övertygelsen att god miljö och ekonomisk utveckling går hand i hand." - och hur mer rätt kan man inte ha, sett till FN-rapporten?

I den här radiosändningen ifrågasätter näringspampen Sverker Martin-Löf som vanligt den globala uppvärmningen och klimatförändringen. Martin-Löf har tillsammans med Per-Olof Eriksson gjort sig kända som motståndare till klimatförändringen. En extremt viktig del i strävan efter en miljömässigt hållbar värld är att företagen tar sig i kragen och sätter sig in i miljöproblemen samt förändrar företagen utifrån detta.

Det är då ett oerhört bakslag om så namnkunniga personer som Martin-Löf och Eriksson motsätter sig klimatförändringen. Eriksson har till och med sagt att

Koldioxidskatter orsakar nedläggning av normalt konkurrenskraftiga anläggningar som sedan byggs i andra delar av världen – vilket inte minskar koldioxidutsläppen.

Anledningen till att vi inte ska bry oss om miljön är alltså för att det skapar en mindre konkurrenskraftig marknad. Vilket direkt motsägs av det som FN-rapporten kom fram till. Då återstår att fråga sig: Vem ska man lita på? Martin-Löf och Eriksson, eller FN?

Innovativt ska det vara

Ibland blir man imponerad över folks påhittighet, innovationer och entreprenörsanda. Jag tänker på den nederländske främjaren av insekter som mat, den fetmabekämpande britten och så vidare.

Den senaste i raden att få min uppmärksamhet är den extremt innovative brittiska kocken Arthur Potts Dawson. I sina restauranger Acorn House och Water House har han satt upp höga miljömål; hållbara material rakt igenom hela restaurangen har gjort Acorn House till ett miljökämparnas profet. Samma restaurang använder hushållsavfall som gödsel till ny matodling på restauranggården, alternativt bryts ner av maskar i komposten. Hela Water House drivs på vatten på olika sätt, med bland annat vattendriven värme. Hans senaste påfund är livsmedelsaffären The People's Market, en kooperativ marknad som drivs av konsumenterna, och där allt överskott går till lokala odlare.

Det är mer sådant här som behövs om vi skall vinna mot klimatkatastrofen. Innovativa idéer, innovativ politik, och förverkligande av innovationer. Detta är något vi alla måste kämpa för, och Sverige bör vara ett föregångsland. Sverige bör revolutionera miljöbekämpandet, och inse att det inte bara är viktigt, utan ger även vinst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det var därför mycket glädjande när jag läste om Jernhusens idé om uppvärmning av Kungsbrohuset; nämligen med hjälp av värmen som alstras från de personer som passerar genom Centralstationen i Stockholm på andra sidan vägen. Det är mig veterligen helt revolutionerande - jag har i alla fall aldrig hört talas om en byggnad som bokstavligt talat drivs av uppsamlad överskottsvärme. Hur det fungerar får man gärna läsa om i artikeln jag länkade till; annars blir det här inlägget en hel bok ganska snabbt.

Entreprenörskap och förnyelse - det är något vi måste främja i allra högsta grad. Det var därför med viss stolthet för det parti jag sympatiserar med, Centerpartiet, som jag lyssnade på Anna-Karin Hatt, svensk region- och IT-minister, när hon under Centerpartiets kommundagar berättade om just sådana här idéer i Sverige; om hotellägare i Norrland och bönder i Götaland, som alla löser problem på sina egna sätt.

Som parti bör Centerpartiet fortsätta främja detta. Vi är det parti inom svensk politik, och bör fortsätta vara, som sätter fokus på små företags entreprenörskap och innovationer bland dessa, och som sätter fokus på kreativitet och individualitet. Vi bör se på idéer som poppar upp på andra sidan Atlanten eller på andra delar av jorden, inspireras, inspirera, och låta tankarna och idéerna florera. Nu.

Jordens undergång

Folk talar om att jorden går under 21 december 2012. Några Maya-indianer skall ha förutspått detta, och flera grupper och hemsidor har skapats. Det är ganska invecklat att förstå anledningen till detta specifika datum, eller bakgrunden till det över huvud taget. Det känns också ganska science fiction att tro att något som några mayaindianer sade för ett antal tusen år sedan skulle stämma.

Det kanske däremot kan vara ganska bra som tankeställare. Med tanke på att

• 2 miljoner fiskar spolades upp i Chesapeake Bay och många andra dog i Nya Zeeland, en del utan ögon
• tusentals rödvingetrupialer föll ner från skyn i Arkansas 
•  fåglar även dog i Falköping
• syndafloden verkar svepa över jorden igen
• och säkert ännu fler makabra händelser

känns det som att man ändå kanske borde börja oroa sig lite över vad som faktiskt händer på vår jord. Det känns ganska avlägset att en domedagsprofetia skulle slå in 2012, men om vi inte på allvar börjar se över hur vi hanterar vår jord är den kanske inte speciellt långt borta.

Därutöver kan man ganska tydligt se att klimatskeptiska Australien drabbas av naturkatastrof efter naturkatastrof. Skrattar bäst som skrattar sist?

Vattna torvmossar

Jag är optimistisk. Eller njae, emellanåt, lite då och då. I alla fall när jag läser om positiva saker.

Det jag tänker på var väl inte direkt positivt. Men det är i alla fall något man realistiskt kan förbättra, och det är något som blir bra om man förbättrar det. Det rör sig om våra torvmossar.

Bränder på och dränering av världens torvmossar står för 6% av världens utsläpp av koldioxid. De dräneras för jordbruket, vilket släpper ut enorma mängder koldioxid. Faktum är torvmossarna står för mer koldioxidutsläpp än all flygtrafik i världen. Det känns som ett ganska simpelt sätt att förminska koldioxidutsläppen kraftigt. Faktum är att världens ledare insett det nu också. I Cancun kom man fram till att man skall ta fram en plan för "rewetting" av mossar.

Det enda som återstår är att hoppas att något händer. Vissa bönder blir kanske lite sura ett tag. Till dem inser att världen kan räddas, att de får dricksvatten, och att mossarna slutar att brinna.