Pragmatik i miljöpolitik?

En av de mer kontroversiella politikområdena idag är miljöpolitiken. Gröna anhängare debatterar mot gröna anhängare debatterar mot andra gröna anhängare som debatterar mot någon man inte riktigt vet vad det är. Svensk miljöpolitik går mer ut på att stigmatisera den man inte håller med än att faktiskt föra en konkret politik. Det hela blir någon slags halmgubbe-argumentation med många åsikter men liten eller obefintlig substans.

Det man inte tänker på är att man bråkar om jordens framtid - om vi vill leva om 100 år eller inte. Alla vill såklart att jorden skall finnas om 100 år - så egentligen är det väl inget att bråka om? Ändå blir det såhär. Och såhär. Vilket leder till det här, och det här. Det är mycket allvarligt att miljöpolitiken inte kan bli mer pragmatisk, och att ideologisk övertygelse till en så hög grad styr. Det bidrar till en situation där man kämpar mer om att få väljare på den miljöpolitik man för, än att bidra till en mer hållbar miljö.

Detta gör att man kan börja ifrågasätta hur politikers betydelse i miljöfrågorna. Kanske är det bättre att till allt större del lita på sakkunniga. Tillsätta fler apolitiska organ. Starta nya paneler. Problemet kommer dock inte försvinna - det kommer alltid finnas massa som argumenterar om varandra; om global uppvärmning över huvud taget existerar, om kärnkraft är bra eller dåligt, om bilar skall försvinna eller förbättras, och så vidare.

Om inte miljöpolitiken pragmatiseras och till allt större del bedrivs utefter forskning, teknik och sakkunskap, utan fortsätter vara en ideologisk pekpinne kommer miljön förmodligen aldrig förbättras. Miljöpolitiken måste vara uppbyggd på realism, forskning och kunskap; vad behövs göras, hur ska det göras, och kan vi göra det? Vad som behöver göras är det första steget som alltid borde funderas över. Vilket är vad man exempelvis misslyckats så med i Tyskland. Hade pragmatismen och sakkunnigheten styrt hade kolkraften fasats ut innan kärnkraften. Men där lyckades populismen övervinna pragmatismen och händelserna i Japan försämra utsikterna för en bättre miljö.

Nej, vi ska inte sträva efter att alla elever skall klara målen

Under Miljöpartiets kongress yppade en person under debatten om friskolors rätt att ta ut vinst något i stil med föjande:

 "Det viktigaste är att se till att alla elever klarar målen."

Ett i övrigt ganska bra debattinlägg föll där helt pladask. Just det ser som det allra värsta för hela det svenska skolsystemet - åsikten att  alla ska klara målen. Visst är det viktigt att alla klarar målen, men skolan blir extremt bristfällig när man bara strävar efter att alla ska klara målen.

Det som blir det stora problemet med den åsikten som grund är att alla elever som lätt klarar målen blir extremt understimulerade. Alla lärare fokuserar på att de "dåliga" skall höjas till samma nivå som de "bra" eleverna, vilket skapar en homogen skola där lärarna sätter krokben för ambitiösa och studiebegåvade elever. Just den känslan har förföljt mig och flera andra bekanta under hela skoltiden. Skolan blir en plats där man är rastlös och understimulerad - något som i sin tur skapar den skolk som Jan Björklund är så arg på.

Den största utmaning som den svenska skolan har, och vad den måste göra, är att stimulera alla till att nå de bästa resultat de kan och absolut inte att stimulera alla till att klara målen. Om vi inte genomför den förändringen kan vi förvänta oss att svensk skola fortsätter försämras i relation till andra. Om vi inte värnar om ambitiösa människor, hur kan då samhället gå framåt?

Miljöpartister skjuter sig själva i ryggen

Idag blev Gustav Fridolin och Åsa Romson valda till språkrör för Miljöpartiet; helt väntat så - de var båda valberedningens förslag, och Fridolin utklassade med 94%  av rösterna, medan Romson fick 60%, och där hennes huvudmotståndare Mikaela Valtersson fick omkring 20.

I nio år har Maria Wetterstrand och Peter Eriksson drivit Miljöpartiet, och har under sin tid sett partiet öka till Sveriges tredje största parti. Bakom kulisserna har en person slitit som en räv för att få Miljöpartiet att bli ett parti som folk respekterar och tror på, för att ta bort Miljöpartiets bild som ett udda parti som aldrig vill expandera till att ha visionen att bli Sveriges största parti. Den personen heter Mikaela Valtersson.

Åsa Romson är en person som gemene man aldrig har hört talas om. "Vadå, Åsa Jonsson?" kommer folk förmodligen svara när man yppar hennes namn. Hon, till skillnad från Valtersson, står för det marginaliserade, udda partiet; Miljöpartiet borde aldrig bli stort - då förlorar det hela sin själ. Så medan Valtersson slitit som en häst för att få Miljöpartiet accepterat, har den utåt sett okände Romson i det närmaste gjort motsatsen.

Miljöpartiet står lite inför ett vägskäl. Antingen fortsätter man att expandera lika fort som man har gjort - och då kanske Moderaterna och Miljöpartiet är de två stora partierna i stället. Eller så lyckas inte de två nya språkrören axla ansvaret, och de faller tillbaka lika fort som de ökat. Med Romson som språkrör minskar åtminstone inte den sannolikheten.