Nej, vi ska inte sträva efter att alla elever skall klara målen

Under Miljöpartiets kongress yppade en person under debatten om friskolors rätt att ta ut vinst något i stil med föjande:

 "Det viktigaste är att se till att alla elever klarar målen."

Ett i övrigt ganska bra debattinlägg föll där helt pladask. Just det ser som det allra värsta för hela det svenska skolsystemet - åsikten att  alla ska klara målen. Visst är det viktigt att alla klarar målen, men skolan blir extremt bristfällig när man bara strävar efter att alla ska klara målen.

Det som blir det stora problemet med den åsikten som grund är att alla elever som lätt klarar målen blir extremt understimulerade. Alla lärare fokuserar på att de "dåliga" skall höjas till samma nivå som de "bra" eleverna, vilket skapar en homogen skola där lärarna sätter krokben för ambitiösa och studiebegåvade elever. Just den känslan har förföljt mig och flera andra bekanta under hela skoltiden. Skolan blir en plats där man är rastlös och understimulerad - något som i sin tur skapar den skolk som Jan Björklund är så arg på.

Den största utmaning som den svenska skolan har, och vad den måste göra, är att stimulera alla till att nå de bästa resultat de kan och absolut inte att stimulera alla till att klara målen. Om vi inte genomför den förändringen kan vi förvänta oss att svensk skola fortsätter försämras i relation till andra. Om vi inte värnar om ambitiösa människor, hur kan då samhället gå framåt?

Friskolor och media

Den senaste tiden har debatten kring friskolor blossat upp på nytt (om den nu någonsin skulle ha lagt sig). Vänsterpartiet håller i stort sett kvar i sin ståndpunkt att de inte borde finnas, medan de borgerliga partierna kanske har tillåtit lite väl många friskolor.

Det patetiska i hela situationen är dock att folk påstår att det skulle bero på att en skola är en friskola som den har problem. Det stämmer ingenstans. Snarare stämmer motsatsen - kommunala skolor har ofta grava problem. Nej, skillnaden består i hur media rapporterar om problemen.

Svenska tidningar tenderar att ha någon slags friskolehysteri. Så fort något dåligt händer i en friskola får det extremt stor regional, och ibland även nationell, uppmärksamhet, medan samma händelse i en kommunal skola på sin höjd får en notis i den lokala tidningen.

Tidningar är en av de största opinionsbildarna som finns. Det är därför mycket viktigt att de kan hålla journalistiken på en sansad nivå, där man rapporterar någorlunda sakligt. Sådan är inte situationen. Det blir en sandlådejournalistik där friskolor kan få flera sidors uppslag för mycket små händelser.

Svenska tidningar borde ta sig i kragen och försöka rapportera sakligt. Då kanske folk till slut skulle inse att en friskola inte är dålig för att den är en friskola, utan för att det är en skola precis som alla andra.

Jan Björklund har fel om betygsättningen

Den 12 januari lämnade Leif Davidsson över betänkandet Riktiga betyg är bättre än höga betyg - Förslag till omprövning av betyg (SOU 2010:96) till Jan Björklund. Betänkandet innehöll det av Centerpartiet mycket välkomnade förslaget att ge rätten till elever att kräva en omprövning av sina betyg.

Jan Björklund svarade dock med en gång genom att säga att det var fel väg att gå, och sade att förslaget inte bör röstas igenom. Björklund menar i sitt svar att detta skulle byråkratisera skolan, och att det som är viktigt i skolan skulle förtas av det faktum att lärarna måste dokumentera vad eleverna gör.

Men visst är det väl ändå en självklarhet att läraren ändå dokumenterar vad eleven gör? Hur skall läraren annars kunna sätta ett rättvist betyg på eleven? Genom indicier? Genom åsikter om personen? Alla lärare bör föra dokumentation över elevens utveckling. Betyget skall inte komma som en chock den dag det fås - det skall vara ett resultat av ett nära samarbete mellan elev och lärare.

Jag vill ge två bra exempel på hur man skulle kunna lösa detta problem. Det första är från den högstadieskola där jag tillbringade nian - Internationella engelska skolan. Där tyckte man att betygskriterierna var för luddiga (vilket man dock har ändrat på i skolreformen, enligt utsago) och gjorde om dem - med samma utgångspunkt - till kriterier man kunde ticka av. Hade man fått alla kriterier avtickade fick man ett mvg - saknade man ett kriterium fick man inte ett mvg. Det som jag vill ge exempel på är dock vad som hände om man tyckte att man visst hade det där kriteriet som läraren ansåg att man saknade. Då gick man och talade med läraren och rektorn, som tillsammans överlade om man egentligen hade klarat det eller inte.

Det andra är på det sätt som det fungerar med rättning av så kallade internal essays - det vill säga, uppsatser som skrivs och rättas internt på International Baccaulaureate - den linje jag går nu på. De rättas av läraren som undervisar. 25% av alla uppsatser skickas dock iväg till utomstående examinatörer, och beroende på deras bedömning av lärarens rättning ändras betygen generellt för alla elever. Ett sätt att se till att betygsättningen går på rätt sätt.

Jan Björklund resonerar här om att han förstår motiveringen, men inte håller med. Problemet är inte att betygen sätts för lågt utanför högt. Det har han dock direkt fel i. Betygen sätts fel oavsett åt vilket håll det görs på. Att då avfärda ett sätt att komma åt betygfelsättningen på borde tyda på en ovilja att förbättra betygsättningen - eller? Genom sitt uttalande klargör Björklund att det är viktigare att lärarna har ett smidigt jobb än att eleven får ett rättvist betyg. Folkpartiet har profilerat sig som partiet som säger att framtiden börjar i skolan. Om man då inte värnar om framtiden känns allt plötsligt väldigt oseriöst.