Gårdsförsäljning

Just nu är en utredning från regering om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ute på remiss. Utredningen är den andra regeringen har efterfrågat; den första handlade mer allmänt om alkohol, medan den här mer specifikt handlar om gårdsförsäljning.

Jag kan inte förstå att det finns ett så stort motstånd till gårdsförsäljning. Anledningen till att jag inte förstår det har flera orsaker:

• De grupper i samhället som har problem med för stort alkoholintag kommer förmodligen inte utgöra den grupp som besöker de gårdar som har gårdsförsäljning
• Det är inte speciellt stor skillnad på att ge utskänkningstillstånd till en restaurang och en gård
• Gårdsförsäljning skulle bidra till en mer levande landsbygd

Ändock är nästan alla partier, utom möjligtvis Centerpartiet, skeptiska till gårdsförsäljning. I utredningen har det framkommit att det förslag som finns inte är förenligt med detaljhandelsmonopolet och EU-rätten. Karin Eckerberg, expert i utredningen, skrev att

I slutskedet av utredningens arbete stod det klart att gårdsförsäljning såsom åsyftat i kommittédirektivet, inte var förenligt med EU-rätten. För att försöka komma förbi detta faktum har utredningen frångått såväl de uttryckliga som underförstådda förutsättningarna i kommittédirektivet dvs. att förslaget skulle avse försäljning av egentillverkade alkoholdrycker på svensk landsbygd och på tillverkningsstället. Det aktuella lagförslaget omfattar alltså betydligt mer än vad som i normalt språkbruk avses med gårdsförsäljning.

Då återstår två delar - göra om förslaget till en fungerande lagändring eller slopa det. Såhär skriver Maria Larsson (Kd), folkhälsominister:

Man föreslår i stället ett betydligt mer utvidgat förslag, ett parallellt system för försäljning av alkohol vid sidan av Systembolaget som går ut på att alla producenter av alkoholhaltiga drycker i Europa ska få sälja både sina och andras alkoholprodukter på försäljningsstället, där försäljningen är förenad med någon form av upplevelseaktivitet, dock inte nödvändigtvis med produktion på försäljningsstället. Man inför också begränsningar av hur mycket varje etablering får sälja. ... Men från utredningens sida hävdar man att det är förenligt med såväl EU-rätten som försäljningsmonopolet och folkhälsan.

Det är beklagligt att motståndet är så stort mot gårdsförsäljning. I dag upplever den svenska landsbygden stora problem. Det blir allt svårare rent ekonomiskt att bedriva jordbruk, och många jordbrukare tvingas lägga ner sina gårdar. Vi går miste om en turistnäring, och vår trångsynthet i frågan försvårar för små alkoholtillverkare, vilket gör att svensk alkoholkultur är i stort sett obefintlig.Jag skulle vilja uppmärksamma om exemplet staten Washington i USA, där man efter att ha tillåtit gårdsförsäljning sett en markant turistökning i staten, och ett sjudande jordbruk. Alkoholkonsumtionen har knappt ökat, medan övriga drogkonsumtionen minskat kraftigt, bland de kraftigaste minskningarna i USA.

Jag förstår inte varför vi vill lägga krokben för jordbrukarna. Ej heller varför vi vill lägga krokben för svensk alkoholkultur. Och jag förstår inte hur man tänker när man resonerar att fulla människor skulle åka mil ut på landet för att köpa dyr alkohol. Tillåt gårdsförsäljning!

Lokalsamhällesvisan

Lokalsamhällesvisan förtjänar all uppmärksamhet. Det finns alltså "stämmobeslut på att den ska sjungas en gång på varje förbundsstämma i CUF." och ska vara den enda stamsången i ett svenskt borgerligt parti.

---

Vi måste bygga ett lokalsamhälle
För gemenskap där alla behövs
Där ingen är ensam och utanför
Där ingen är arbetslös

Vi måste alla hjälpas åt
För att vi målet skall nå
Men det är lång väg att kämpa
och det är lång väg att gå

För att inte alla råvaror i
naturen skall ta slut
måste vi sluta slösa med energin
som vi gjorde förut

tillgångarna är knappa
och fördelas orättvist
vi har skövlat hänsynslöst
men nu har vi råkat i kris

och plötsligt går vi mot katastrof
om vi sumpar vår sista chans
att styra in vårt samhälle
i ekologisk balans

naturen är outtömlig
om vi nyttjar den med förnuft
vi måste börja vara rädda om
jord, vatten och luft

snart har folk ingen gemenskap
i betongens trista värld
en gammal man dör i våningen intill
sjuk och undernärd

men vi måste visa pamparna
att vi inte vill bo så här
vi vill bo i små samhällen
och påverka livet där

där vi satsar på mindre företag
som tillverkar det som behövs
och inte har någon statusindustri
som är skadlig och meningslös

där vi tillbringar också vår fritid
tillsammans varje dag
men dit är det långt att nå
men första steget tar vi idag.

Pragmatik i miljöpolitik?

En av de mer kontroversiella politikområdena idag är miljöpolitiken. Gröna anhängare debatterar mot gröna anhängare debatterar mot andra gröna anhängare som debatterar mot någon man inte riktigt vet vad det är. Svensk miljöpolitik går mer ut på att stigmatisera den man inte håller med än att faktiskt föra en konkret politik. Det hela blir någon slags halmgubbe-argumentation med många åsikter men liten eller obefintlig substans.

Det man inte tänker på är att man bråkar om jordens framtid - om vi vill leva om 100 år eller inte. Alla vill såklart att jorden skall finnas om 100 år - så egentligen är det väl inget att bråka om? Ändå blir det såhär. Och såhär. Vilket leder till det här, och det här. Det är mycket allvarligt att miljöpolitiken inte kan bli mer pragmatisk, och att ideologisk övertygelse till en så hög grad styr. Det bidrar till en situation där man kämpar mer om att få väljare på den miljöpolitik man för, än att bidra till en mer hållbar miljö.

Detta gör att man kan börja ifrågasätta hur politikers betydelse i miljöfrågorna. Kanske är det bättre att till allt större del lita på sakkunniga. Tillsätta fler apolitiska organ. Starta nya paneler. Problemet kommer dock inte försvinna - det kommer alltid finnas massa som argumenterar om varandra; om global uppvärmning över huvud taget existerar, om kärnkraft är bra eller dåligt, om bilar skall försvinna eller förbättras, och så vidare.

Om inte miljöpolitiken pragmatiseras och till allt större del bedrivs utefter forskning, teknik och sakkunskap, utan fortsätter vara en ideologisk pekpinne kommer miljön förmodligen aldrig förbättras. Miljöpolitiken måste vara uppbyggd på realism, forskning och kunskap; vad behövs göras, hur ska det göras, och kan vi göra det? Vad som behöver göras är det första steget som alltid borde funderas över. Vilket är vad man exempelvis misslyckats så med i Tyskland. Hade pragmatismen och sakkunnigheten styrt hade kolkraften fasats ut innan kärnkraften. Men där lyckades populismen övervinna pragmatismen och händelserna i Japan försämra utsikterna för en bättre miljö.

I polemik med tom kollektivtrafik?

Jag är en ihärdig kollektivtrafikåkare. Jag ägnar knappa timmen om dagen åt buss, och har upplevt det mesta; bussar som inte kommer, tomma bussar, överfulla bussar, bussar som går sönder, och allt vad man nu kan tänka sig.

Den senaste tiden har jag blivit något mer skeptiskt inställd till kollektivtrafik, eller i alla fall hur den fungerar idag. Kollektivtrafik är väldigt miljövänligt när bussarna slussar större mängder människor. Men när man flera gånger i veckan ägnar flera kilometer helt ensam på bussen börjar i alla fall jag fundera över på om det inte är något som är fel.

Buss.
(Av Väsk; Cc-by-sa-2.5)

Uppväger gör det när man å andra sidan på morgonen åker en buss som är full på människor, och som har två förstärkningsbussar bakom sig som är lika fulla på människor. Men tänk om alla dessa hade varit tomma.

"En buss med 50 passagerare släpper ut mindre än en tiondel så mycket koldioxid per person som om passagerarna i stället hade kört varsin bil". Ponera att dessa 50 passagerare hade kört varsin bil istället och vi hade alltså haft tio gånger så mycket koldioxid i naturen. Men ponera åt andra sidan: En buss med busschaufför och några få passagerare släpper ut omkring 0,8 kg/km medan en personbil på vanligt bensin med fem passagerare släpper ut 0,44 kg/km per person.

Det här är ett problem som kollektivtrafiken måste arbeta för att lösa. Antingen slutar alla åka buss, men då skapar vi ju problemet att många bilar överväger utsläppet av en buss. En annan lösning är såklart att man gör det attraktivare att ta bussen gentemot bilen. Demonstrationer sker kontinuerligt där folk kräver gratis buss. I Örebro resulterade det i "rullande ungdomsgårdar med mycket bråk och förstörelse som följd". Flera forskningsrapporter har visat att gratis snarare skrämmer än lockar intresserade, och frågan är om inte de extrema kostnader det hela skulle medföra bättre skulle kunna användas till forskning om miljövänliga bilar eller dylikt.

Jag är inget jättefan av att göra kollektivtrafik gratis, av de anledningar jag redogör för ovan. Men vad man ska göra för att folk ska inse värdet av kollektivtrafik är en svår nöt att knäcka. Redan idag är det i mångt och mycket billigare att ta bussen än bilen. Däremot tar bussen betydligt längre tid än bilen, och det kan vara svårt för folk som inte har vanan att strukturera upp bussfärder - det kräver planering. Bilen blir något man tar automatiskt - tyvärr. Kanske är det lobbyaktiviteter som krävs, kanske är det mediala insatser av lokalpolitiker.

Men vad som än görs är det viktigt att bryta vanan hos de personer som bara av farten tar bilen, när de lika gärna kan ta bussen. Det förutsätter att bussar till en högre grad kommer i tid, att de går på miljövänliga bränslen, och att busschaufförerna är trevliga och tillmötesgående (vilket de i många fall inte är). Vad vi inte behöver är bussar som går tomma. Det kan få till och med inbitna miljökämpar att tvivla på kollektivtrafikens duglighet. Varför jag har bestämt mig för att gå i polemik med tom kollektivtrafik.

Unni Drougge vs. Isabella Löwengrip

Drougge
(cc-by-sa-3.0)

Vs.

Blondinbella
(från tidningen resume)

Under rubriken "Blondinbella har förstört många tjejers liv" skriver idag Unni Drougge på SVT Debatt. Temat genom hela debattartikeln är hur Blondinbella har förstört många tjejers liv, att hon är självupptagen, egoistisk, förstörande för Sverige, även om man absolut inte ska skylla det på varken henne eller media. Hon skriver:

Jag tänker i alla fall inte tassa på tå inför ett fenomen bara för att det råkar vara tjejer som står bakom det, för att det pågår på internet, för att det genererar pengar eller för att medierna lyfter fram det som en ung generations röst.
Jag bekymrar mig nämligen över de smarta tjejerna och över att blondinbellorna står i vägen för dem. Och detta är inte Blondinbellas fel. Det är inte heller mode- och skönhetsindustrins fel. Felet ligger snarare i en samhällsutveckling där mätbarhet är allt som räknas.

Det hela känns väldigt rationaliserande. Faktum är att Löwengrip, som är drygt 20 år, hunnit skapa ett aktiebolag, skapa en blogg som har dragit in sisådär 5 miljoner om året, driva en nätaffär, och säkert ännu fler saker. Hon är en av de driftigare ungdomarna i Sverige i dag, och det hon redan under sin korta livstid lyckats prestera är ytterst ovanligt för en som levt ett helt liv. Betydligt mer än Drougge.

Jag är inte något speciellt stort fan av Blondinbella. Jag läser inte hennes blogg, jag har aldrig träffat henne, jag tycker inte man behöver skryta med hur man klär sig i päls, och så vidare. Men jag tycker det är väldigt onödigt av en person som Drougge att klanka ner på en person som uppenbarligen är driftig, innovativ och framgångsrik.

Jag vill inte heller förneka att det finns seriösa ambitioner bland en del modebloggerskor, däribland Elin Kling som åtminstone har den goda smaken att i sin StyleBy vidga vyerna och smyga in ett journalistiskt anslag i trängseln av produkter och märken.

Och längre ner:

Flera unga kvinnor som läser detta kommer å andra sidan att bli upprörda och hävda att de blivit hjälpta och stärkta av Blondinbella. Men det är också bara på ytan och högst temporärt. Kortsiktigt kan man bli glad av både knark och shopping. Det måste ju inte för den skull vara bra. Eller jag kanske rentav ska dra till med den marxistiska termen ”falskt medvetande”. Man kan helt enkelt vara indoktrinerad och inte veta sitt eget bästa.

Jag blir faktiskt rent beklämd av vad Drougge skriver. Det hon menar är alltså att det bara är okej att blogga så länge Drougge själv uppskattar det som bloggas om, och att allt annat är moraldödande. När jag ser Drougge kan jag inte undgå att tänka, att hon som verkar ha så många fördomar om andra, och påstå att någon förstör andras liv, kanske skulle ta och tänka på hur bra förebild hon själv är? Egoistisk, fördömande, föraktande, flera adjektiv kan säkert radas upp som beskriver hur Drougge är som person. Som sagt är jag inget stort fan av Blondinbella. Men skulle jag välja förebild är det inget snack om vem jag skulle välja. Eller kanske ännu mer vem jag inte skulle välja.

Sveriges roligaste politiker

Många uppfattar politik som torrt och tråkigt. Det finns dock undantag och

1. när vi ändå håller på
2. kan vi väl enhälligt konstatera 
3. att det inte råder några som helst tvivel om 
4. vem som i dagsläget är 
5. den i Sverige särklass 
6. skojfriskaste, galnaste,
7. och roligaste politikern i Sverige.

Svaret är såklart:

(Från Commons; Cc-by-sa-2.5,2.0,1.0)

Nej, vi ska inte sträva efter att alla elever skall klara målen

Under Miljöpartiets kongress yppade en person under debatten om friskolors rätt att ta ut vinst något i stil med föjande:

 "Det viktigaste är att se till att alla elever klarar målen."

Ett i övrigt ganska bra debattinlägg föll där helt pladask. Just det ser som det allra värsta för hela det svenska skolsystemet - åsikten att  alla ska klara målen. Visst är det viktigt att alla klarar målen, men skolan blir extremt bristfällig när man bara strävar efter att alla ska klara målen.

Det som blir det stora problemet med den åsikten som grund är att alla elever som lätt klarar målen blir extremt understimulerade. Alla lärare fokuserar på att de "dåliga" skall höjas till samma nivå som de "bra" eleverna, vilket skapar en homogen skola där lärarna sätter krokben för ambitiösa och studiebegåvade elever. Just den känslan har förföljt mig och flera andra bekanta under hela skoltiden. Skolan blir en plats där man är rastlös och understimulerad - något som i sin tur skapar den skolk som Jan Björklund är så arg på.

Den största utmaning som den svenska skolan har, och vad den måste göra, är att stimulera alla till att nå de bästa resultat de kan och absolut inte att stimulera alla till att klara målen. Om vi inte genomför den förändringen kan vi förvänta oss att svensk skola fortsätter försämras i relation till andra. Om vi inte värnar om ambitiösa människor, hur kan då samhället gå framåt?