Barn i protester?

Det är ganska intressant att läsa om det medierna älskar att kalla för "Påskupproret"; när folk protesterar mot alla de nya utförsäkrade som kommit som ett resultat av att Regeringen börjat jaga efter bidragssnyltare. Det är förståeligt, alla nya regelförändringar blir inte perfekta i samma sekund som de genomförs. Det är ett steg i rätt riktning - men ett steg som självklart behöver finslipas.

Upprörd blir jag dock när jag, på DN:s första sida, ser små barn, knappt äldre än sex-sju år, som står och demonstrerar mot utförsäkringarna. Naturligtvis kunde det vara så, att den sex-sju år gamle killen kunde ha läst på sin politik, att han kunde ha kontinuerligt följt medias strömningar, och följt opinionsbildningen. Visst kunde det vara så, att han har nått sin egen övertygelse om vilken politik som är den rätta.

Nej, jag kan inte ljuga mer. Det framstår som alldeles uppenbart att dessa barn har växt upp i helt åsiktsstängda förhållanden, där de har vinklats av sina föräldrar, där deras föräldrar har fött upp dem för att bli föräldrarnas avbild. Så bör inte ett föräldraskap gå till. Ett barn bör själv få bilda sina egna åsikter, ett barn bör få tycka som det vill.

Min släkt är till ganska stor del belägna till vänster på höger-vänsterskalan. Jag har tagit steget över till höger - där har jag hittat åsiktsjämlikar, folk som tycker ungefär samma sak som jag. Det betyder inte på något sätt att jag tycker mindre om min släkt, att jag nedvärderar dem, eller att jag inte klarar av att umgås med dem. Vi har bara vissa meningsskiljaktigheter vad gäller åsikter. Det är ett direkt resultat av att mina föräldrar inte har tvingat på mig någon åsikt; de har inte sagt så här och så här skall du tycka. De har aldrig sagt åt mig att gå med i någon demonstration. De har fungerat som diskussionspartners där båda "sidor" fått lufta sina åsikter.

Så bör man göra med sina barn. Man bör inte ålägga dem den ideologi man själv följer. Man bör inte påpracka ett barn åsikter. Alla ska få bilda sina egna åsikter - åsikter är ju trots allt högst individuella. Det känns som en grundläggande rättighet i en demokrati, att inte bara ha åsiktsfrihet gentemot staten, utan även emot sina föräldrar och sin omgivning.

Men sen kan man ju diskutera om sex-sjuåringar skall vara med och demonstrera över huvud taget. Till vilken grad har de lyckats nå sin politiska övertygelse. Nåväl, det är ju trots allt upp till föräldrarna att bestämma.

Eloge till Hanif Bali

Jag ska inte påstå att jag är något fan av Hanif Bali. Jag håller inte med om hans åsikter och det han skriver på Twitter är ibland lite väl magstarkt. Men idag ska han ha all eloge för den artikel han har skrivit på Newsmill om hans twittrande och mötet mellan Ylva Johansson och Sven-Olof Sällström.

Twitter ger en klockren möjlighet till, som Anna-Karin Hatt (C) uttrycker det, köksbordsdemokrati, där kort men ändå ofta viktig information snabbt går ut till en stor bredd väljare. Det är ett sätt för politiker att berätta om sin vardag, och det är ett sätt för väljare att följa vad som händer i Sverige. Att Hanif Bali (M) då berättar om att Ylva Johansson (S) och Sven-Olof Sällström överlägger med varandra är då inget annat än ett fint tecken på en fungerande "köksbordsdemokrati".

I det här fallet är demokratin jobbig för Socialdemokraterna, och det chockerande agerande som därefter följde får mig att vilja sluta kalla de som uttryckt följande för demokrater och bara kalla dem socialister:

"Nu kräver alltså Socialdemokraterna via sin gruppledare i riksdagen ett frikort för att få förhandla med Sverigedemokraterna i smyg. Gömt från allmänhetens medvetande och dolt från journalisters granskning. Genom att kräva ett förbud mot att twittra så vill S begränsa medborgarnas insyn och skapa sig fritt utrymme att förhandla med Sverigedemokraterna."

Att förbjuda demokratins gång går emot vår grundlag, går emot det som Socialdemokraterna själva säger att de står för, och går emot allt sunt förnuft. Sverige är en av världens mest fungerande demokratier - det ska vi värna om, och inte inskränka på.

Jag kommer ihåg den tid när Socialdemokraterna, under Mona Sahlins ledning, var de som starkast slog sig mot bröstet och sa att de aldrig skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Verkligheten visade att Socialdemokraterna är det parti som mest har samarbetat med Sverigedemokraterna. Om de verkligen vill fortsätta på den linjen, då skall de i alla fall göra det öppet och visa hur de sviker det förtroende som deras väljare har gett dem.

Mongoliet förefaller vara en förebild för ekonomisk framgång

The Economist har nyss släppt väldigt intressanta siffror (se artikel) beträffande världens mest växande ekonomier. 2011 beräknas Qatars ekonomi öka med 15,6 procent, Ghanas med över 12 och Mongoliets med precis 12. Qatar och Ghana är inte så svåra att svara på anledningen till: olja. Mycket överraskande hamnar dock Mongoliet på en tredje plats. Eller hur överraskande är det?

Landet var starkt påverkat av Sovjetunionen till dess fall 1991. Det som följde var en ekonomisk tillväxt, på grund av reformerande ekonomi; en övergång till en fri marknadsekonomi och utbredd privatisering av den tidigare offentliga sektorn. Mellan 2004 och 2008 ökade exporterna från den primära sektorn med i genomsnitt 9% per år på grund av koppar- och guldfyndigheter.

Därefter kom finanskrisen även till Mongoliet. Inflationen steg till nästan över 30%, och folk blev fattigare. 2009 skrevs dock ett avtal mellan IMF och Mongoliet där Mongoliet 236 miljoner dollar för att ta sig ur krisen. Vad blev resultatet? Inflationen sjönk från 28 till 4% på ett år. Gruvorna har utökats, och ekonomikurvorna pekar nästan rakt upp. Det ska i samband med detta nämnas att arbetslösheten ligger på häpnadsväckande låga 2.8% - vilket ger en 20 plats i en lista över lägsta arbetslöshet. Sverige ligger 96:a på samma lista.

En faktor som bör nämnas är dock att Mongoliet, likt många andra länder där uppe på listan, har en historia av kommunistisk regim. Det bör likaledes uttryckas tydligt att landet privatiserats och får en friare marknadsekonomi, och att det efter dessa reformer har gått bra ekonomiskt för Mongoliet. Kommunisterna sitter heller inte längre i majoritet, utan flera demokratiska partier är i koalition vid makten.

Detta torde vara ett klockrent exempel på att fri marknad, låg arbetslöshet, privatisering av den offentliga sektorn och ett demokratiskt samhälle är receptet på den bästa ekonomin.