Lägg ner Saab

Robert Collin skrev idag på Aftonbladet artikeln TOMT PRAT, REINFELDT. Han skrev:

Fortfarande inte ett ord från regeringen om att Saab är ett företag att vara stolt över. Som
i många år har byggt världens allra säkraste bilar, med fina köregenskaper.

För mig liknar det han skriver, och Monica Greens bifall på Twitter, väldigt mycket  Facitaffären, där Sosseregeringen under statsminister Olof Palme pumpade in pengar i Facit trots att företaget var på väg rakt i konkurs på grund av utkonkurrering av utländska produkter. Staten pumpade in pengar i ett företag man redan innan visste skulle gå i konkurs. Och argumentationen är oerhört lik den som Collin använde - man menade att Facit lyckats tillverka högkvalitativa produkter att vara stolt över länge.

Och måhända har Saab lyckats tillverka högkvalitativa produkter, måhända är det ett företag att vara stolt över. Men att vara stolt över att pumpa in pengar i ett företag för att få det att gå runt, när konsumenterna inte vill ha produkterna, det kan åtminstone inte jag vara. Jag skulle bli mer stolt om företaget gick i konkurs, och om man i efterhand kunde konstatera att man under en lång period tillverkat högkvalitativa trafiksäkra bilar för en stor marknad, men att lågprisbilar från industriländer och inte tjänstebaserade länder konkurrerade ut Saab.

På sätt och vis hoppas jag att Saab går i konkurs. Inte för att jag missunnar de 10 000 anställda sitt jobb, utan för att strukturomvandlingen skall kunna ske oförhindrat och för att staten inte ska pumpa in skattepengar i ett företag som ändå är förlorat. Låt marknaden ha sin gång. Försök inte förhindra ett redan konstaterat faktum. Och gör det åtminstone inte med anledningen att man skall bevara något "man är stolt över".

För att spräcka myten om barnfattigdom

På webtidningen Jonkoping.nu skriver Carina Hägg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, om att "Regeringen ökar barnfattigdomen". Det är beklämmande att se så många fel i en enskild artikel. Jag tänkte visa konkret hur felskriven den faktiskt är.

Carina Hägg skriver:

Den borgerliga politiken har aktivt bidragit till att öka fattigdomen bland barn. 

Så för att besvara det första citatet citerar jag direkt från Socialstyrelsens hemsida:

Andelen av Sveriges befolkning som lever under det absoluta fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007.

och från rapporten om sociala förhållanden citerar jag:

Utvecklingen har medfört en minskad fattigdom i absolut bemärkelse samtidigt som fattigdomen ökat i relativa termer, det vill säga mätt som andelen personer med disponibla inkomster under 60 procent av medianinkomsten. Sverige har fortfarande en relativt jämn inkomstfördelning i jämförelse med andra länder, även om vi i likhet med många andra länder går mot ökade inkomstskillnader.

där det bör noteras att Sverige tillsammans med Danmark har lägst klyftor av alla i OECD.


Carina Hägg fortsätter att skriva:

Utvecklingen är ett resultat av att regeringen rustade ner arbetsmarknadspoliktik när arbetslösheten steg och de kraftiga nedskärningarna i trygghetssystemen. Förändringarna i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring har slagit igenom med full kraft och trygghetssystemen ger inte längre samma ekonomiska grundtrygghet som tidigare.

Hon har dock över huvud taget inte belagt det hon skriver om ökad barnfattigdom. Hon teoretiserar över någonting hon aldrig har gett några siffror eller bevis på. Hennes förklaring till varför så är fallet fallerar ju också då, eftersom hon förklarar något som är felaktigt. Det hon skriver har gjort att medianlönen har höjts, vilket har ökat den relativa barnfattigdomen men minskat den absoluta barnfattigdomen.


Jag känner här att jag behöver förklara några grundläggande termer vad gäller barnfattigdom. I Sverige talar man oftast om absolut kontra relativ fattigdom.

• Absolut fattigdom innebär att man har satt fattigdomen bestämts till en speciell nivå. De som är "absolut fattiga" är de som befinner sig under den nivån.
• Relativ fattigdom är ett mått för att jämföra fattigdom relativt mot andra. I Sverige använder man sig i huvudsak av medianlön för att beskriva fattigdomen. De som befinner sig med en viss bestämd nivå under medianlönen är alltså relativt fattiga.

Då kanske termen medianlön behöver förklaras - eftersom Carina Hägg inte verkar ha förstått den heller. Jag citerar lönestatistik.se:

Medianlönen är den lön som ligger i mitten av spannet. Är spannet jämnt delbart är medianlönen medelvärdet av de två löner som ligger i mitten av spannet. Ett exempel. Om följande löner finns: 10.000 kr, 12.000 kr, 18.000 kr, 19.000 och 35.000 kr blir medianlönen 18.000 kr.

Så, nu var också det utrett. Kanske du, Carina Hägg, då förstår varför relativ barnfattigdom inte är bra att använda som ett mått på fattigdomens utbredning. Enligt relativ barnfattigdom är alltså fler fattiga i Tyskland än i Turkiet, och ett av de länder i världen med lägst relativ barnfattigdom är Nordkorea (där alla på grund av de höga levnadsstandarderna vill bo, såklart). Men, jag fortsätter.


Carina Hägg:

Tapio Salonens senaste undersökning visar två viktiga skäl till att barnfattigdomen ökat är att underhållstödet inte har höjts i takt med inflationen och att grundnivån för föräldrapenningen inte heller har höjts. Detta gör den ekonomiska situationen i många hushåll ohållbar. Medan regeringen erbjuder moraliserande förmaningar som recept.

Nej, Carina Hägg. Tapio Salonen säger inte att barnfattigdomen har ökat. Jag citerar från en intervju med honom från Sveriges Television:

När nu allt fler talar om fattiga barn så är det lätt att få intrycket av att problemet har ökat. Men sedan det värsta året 1997 har faktiskt antalet fattiga barn i Sverige minskat. Det är först det senast granskade året, 2008, som kurvan vänt upp något. (kommentar: på grund av en finanskris) I dag är cirka 11,5 procent av de svenska barnen fattiga. 1997 var siffran 22,3 procent.

Men det går att utrota barnfattigdomen. Det har en av landets mest välkända forskare på området, Tapio Salonen, räknat ut. Slutsatsen publiceras i tidskriften Socialpolitik senare i maj. 15 miljarder kronor skulle det kosta.

Det vill säga, Tapio Salonen säger att barnfattigdomen går att utrota, inte att den har ökat. Det är en stor skillnad.
 
Carina Hägg:

Vi pekar på det orimliga i att skolan förvärra situationen för fattiga barn genom att förstärka deras utanförskap. Extrakostnader för utflykter förekommer ofta trots att det är förbjudet för skolorna att ta ut avgifter. Skolorna förväntar sig även att eleverna har dator och Internetuppkoppling för att klara läxläsning. Kvaliteten på skolor och undervisning varierar mycket mellan olika områden. Trenden är dock tydlig, i storstadsförorterna och de fattigaste områdena har eleverna sämst studieresultat. I områden där studieresultaten är låga bör också särskilda satsningar göras. Även på fritiden förstärks klassklyftorna genom avgifter i föreningar och kommunala kulturskolor. Barn som växer upp i ekonomisk otrygghet upplever även större otrygghet i andra avseenden.

Det här är väl den enda delen i artikeln som inte är full med faktafel. Hägg verkar dock tro att det är kostnaderna som är värst, att utanförskapet ökar något enormt för att man betalar bussresan till badhuset. Det här med att ta bort alla avgifter i skolan är lite som att förbjuda alla husdjur då det finns dem som är allergiska. 

Jag lider med alla som inte har råd att betala de tio kronorna till badhuset. Jag har absolut inga som helst problem med att betala de tio kronorna åt de personerna. Jag har kompisar som har det ganska dåligt ställt. Om vi går och fikar tillsammans med någon av dem är det inte ovanligt att vi som inte har det lika dåligt hjälper dem att också få fika.

Självklart ska vi inte sträva efter en betalskola. Men att säga att fattigdomsproblemen ligger i att man får betala vissa saker i skolan, det blir bara fel. Men Hägg skriver det som så många andra Socialdemokrater; mer bidrag, förbjud mer, betala allt.


Såhär säger Socialstyrelsen:

Resultaten i rapporten utgör starka argument för att man bör satsa på forskning och praktik för att utveckla effektiva metoder som kan förbättra utsatta barns skolprestationer samt att socialtjänsten gör placerade barns skolgång och utbildning till ett högprioriterat område.

Där var det mindre betala, förbjud, bidra. Mer satsa på forskning och utveckla metoder.

Jag vill passa på att extra belysa en av de sista meningarna i hennes citat:

Trenden är dock tydlig, i storstadsförorterna och de fattigaste områdena har eleverna sämst studieresultat.

Det här kommer vi inte åt genom att ta bort skolavgifter, lägga till massa bidrag, betala 15 miljarder för barnfattigdom, och så vidare. Det som Hägg inte skriver, och som få andra skriver heller, är att det i dessa områden bor väldigt många nyanlända flyktingar. Socialstyrelsen ser en tydlig korrelation mellan nyanländ flykting och dåligt studieresultat, tydligare korrelation än fattig och dåligt studieresultat. Socialstyrelsen skriver dessutom såhär:

Långvarig fattigdom, som varar fem år eller längre, har minskat kontinuerligt under de senaste tio åren. Av de fattiga utgör utrikesfödda och ensamboende en allt större del. Detsamma gäller långvarigt ekonomiskt bistånd. Av dem som haft ekonomiskt bistånd i fem år eller mer var 60 procent utrikesfödda år 2007. Det är främst nyanlända invandrare som i detta avseende skiljer sig från personer födda i Sverige.

I Sverige är det i det närmaste tabu på att tala om de här problemen, men jag tror att en stor del av barnfattigdomen beror på en fullkomligt misslyckad migrations- och integrationspolitik. Vi kan slänga in hur många miljarder som helst på att utrota barnfattigdom, men om vi inte ser till att arbeta för en bättre migrationspolitk (INTE à la Sverigedemokraterna) kommer barnfattigdomen alltid att finnas kvar. Vi måste bidra till ett Sverige som tar emot flyktingar med öppna armar; vård för papperslösa, många språkkurser, stödfamiljer, tät kontakt och närvaro med psykologer, tolerant arbetsmarknad, tolerant skola, och så vidare. När vi löser migrations- och integrationsproblemen tror jag att barnfattigdomen kommer minska. Men någon prislapp på det, det har inte jag sett än.

Hägg verkar vilja bli av med barnfattigdomen genom att utrota rikedomen, eftersom den försämrar statistiken för den relativa fattigdomen. Jag föreslår att vi försöker bli av med fattigdomen istället.


SvD, SvD (igen), Dagens Nyheter, Aftonbladet, Dagens Nyheter (igen)

Eloge till Hanif Bali

Jag ska inte påstå att jag är något fan av Hanif Bali. Jag håller inte med om hans åsikter och det han skriver på Twitter är ibland lite väl magstarkt. Men idag ska han ha all eloge för den artikel han har skrivit på Newsmill om hans twittrande och mötet mellan Ylva Johansson och Sven-Olof Sällström.

Twitter ger en klockren möjlighet till, som Anna-Karin Hatt (C) uttrycker det, köksbordsdemokrati, där kort men ändå ofta viktig information snabbt går ut till en stor bredd väljare. Det är ett sätt för politiker att berätta om sin vardag, och det är ett sätt för väljare att följa vad som händer i Sverige. Att Hanif Bali (M) då berättar om att Ylva Johansson (S) och Sven-Olof Sällström överlägger med varandra är då inget annat än ett fint tecken på en fungerande "köksbordsdemokrati".

I det här fallet är demokratin jobbig för Socialdemokraterna, och det chockerande agerande som därefter följde får mig att vilja sluta kalla de som uttryckt följande för demokrater och bara kalla dem socialister:

"Nu kräver alltså Socialdemokraterna via sin gruppledare i riksdagen ett frikort för att få förhandla med Sverigedemokraterna i smyg. Gömt från allmänhetens medvetande och dolt från journalisters granskning. Genom att kräva ett förbud mot att twittra så vill S begränsa medborgarnas insyn och skapa sig fritt utrymme att förhandla med Sverigedemokraterna."

Att förbjuda demokratins gång går emot vår grundlag, går emot det som Socialdemokraterna själva säger att de står för, och går emot allt sunt förnuft. Sverige är en av världens mest fungerande demokratier - det ska vi värna om, och inte inskränka på.

Jag kommer ihåg den tid när Socialdemokraterna, under Mona Sahlins ledning, var de som starkast slog sig mot bröstet och sa att de aldrig skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Verkligheten visade att Socialdemokraterna är det parti som mest har samarbetat med Sverigedemokraterna. Om de verkligen vill fortsätta på den linjen, då skall de i alla fall göra det öppet och visa hur de sviker det förtroende som deras väljare har gett dem.

Göran Persson lite överoptimistisk?

Idag gjorde Göran Persson en "kort comeback" i rampljuset som inledningstalare på en facklig konferens. Han talade om hur Socialdemokraterna skall utforma politiken, och i synnerhet om vuxenutbildning och klimat. Han sa även, något överoptimistiskt (!!!), att han tror, att med rätt politik, kan Socialdemokraterna vara lika stora som Moderaterna igen vid årsskiftet.

Glädjeropen dånade med en gång. Göran Persson, kom tillbaka! Ge stabilitet åt Socialdemokraterna! Vi behöver dig! Och så vidare, och så vidare. Det kändes nästan som Mubarakanhängarna i Egypten som prompt vägrar släppa taget om Mubarak, trots att förtroendet för människan har sjunkit lavinartat och att hans politik var förstörande för landet.

Jag tror dessutom att Göran Persson har fel. Socialdemokraterna kommer inte bli lika stora som Moderaterna igen innan årsskiftet. Det är absolut överoptimistiskt att tro. Alliansregeringen har tagit sig igenom en enorm ekonomisk kris med bravur, och är på kraftig uppgång igen, till skillnad från många andra länder. Vänstermänniskor argumenterar att "det är fortfarande dåligt, folk har det fattigt". Det är det väl ingen som förnekar. Dessa tycks glömma bort att vi precis har kommit ut ur den ekonomiska krisen, och att det tar tid att reparera alla skador.

Vad som skulle få folket att inse något annat kan jag inte förstå. Det enda sättet som jag tror att Socialdemokraterna skulle bli lika stora som Moderaterna igen på är om en ny ekonomisk kris inträffar. Om det är det som Göran Persson inombords går och hoppas på så känns det nog ganska skönt om vi slipper honom som partiledare.