Och det de glömde, var respekt

Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till rikskansler i det då nybildade Nazityskland. En av grundpelarna i Nazitysklands politik var att etablera ett vi och dem-tänkande, där flera samhällsgrupper, huvudsakligen judar, men även romer, handikappade, homosexuella, med flera, skulle frysas ut, och där nazisterna, ju längre deras styre gick, även skulle komma att genomgå ett av de största massmorden som någonsin har begåtts.

Antisionismen och antisemitismen var dock inte något nytt när Hitler började leta syndabockar i judarna i Tyskland på 1930-talet. 1897 hölls en uppmärksammad sionistisk konferens i Basel, som kom att bli något av en startgrop för antisionismen under 1900-talet. Sionisterna ville ha en judisk stat – något som skrämde bland annat araber till att bli antisionister. Syndabocksletandet av judar är alltså en gammal företeelse - och rasismen och det allmänna syndabocksledandet är betydligt äldre än så.

Wikipedia förklarar rasism på följande sätt: "Rasism är en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra."

Om Egypten behandlade israelerna såsom andra mosebok berättar (ganska omtvistat) är det ett väldigt tidigt exempel på någon slags rasism. Alexander den Store var också en rasist, i det att han var en extrem hellenist - han ansåg att den grekiska kulturen var högst stående och skulle spridas över hela världen. Rasismen har sedan fortlöpt, och med den europeiska upptäckten av stora delar av Afrika och Amerika minskade inte direkt rasismen, ej heller när den kristna missionen tog sin start.

Förmodligen har historien ännu fler exempel. Man kan i alla fall lätt komma fram till att rasism är ett väldigt gammalt fenomen. Det kan ha förekommit i olika former, men grunden är alltid densamma – ”vi är bättre än dem”.

Nu är det är egentligen inte speciellt intressant att fastlägga att rasismen förekommer och har förekommit - det kan varje människa vid sunt förnuft själv komma fram till. Intressantare är då vad orsaken till rasismen är. Här säger Wikipedia att rasistiska åsikter grundar sig vanligen på skillnader mellan raser, etniska grupper eller kulturer. Dessa skillnader kan vara statistiskt säkerställda, erfarenhetsbaserade eller erhållna genom hörsägen.

Jag har en teori till varför rasismen är så vanligt förekommande. Den är inte grundad på någon som helst forskning, men för mig känns den rimlig, och rättfärdigas något av definitionen ovan. Jag tror att man på ren instinkt letar syndabockar i personer som inte är likadana som än själv – det ligger naturligt för oss att kritisera abnormiteter; passar man inte in i samhällets bestämda mall så har man minsann inget i samhället att göra. Och om det ingår i samhällets bestämda mall att man ska tro att Jesus är Guds son, då är det besvärligt att vara jude.

Det här syndabocksletandet i andra människor är något varje person måste kämpa emot inom sig själv hela tiden - det är extremt lätt att börja skylla alla möjliga problem på vissa grupper. Man måste alltid tänka på att respektera andra människor, och om man inte håller uppe respekten är det inte långt kvar till att det som hände i Nazityskland händer igen. Hur modernt samhälle vi än lever i, och hur global världen än är, fortsätter folk, även i Sverige, att leta syndabockar i andra människor, och glömmer bort att respektera människor som inte passar in i samhällets bestämda mall – normen. Jag tänker framförallt på invandrare, men även homosexuella, och säkert andra.

Läs nedanstående textstycke om rasism i Sverige av Paul Lappalainen, ur hans avhandling "Institutional Racism in Sweden and Europe":

In words and theory - equal rights are assumed to exist; discrimination is denied; racism is narrowly defined so that it only applies to ideological extremists. In actions - concerning ethnic minorities, including immigrants, they are to be helped, educated, trained, controlled and disciplined. This hides and deflects the focus from those with the power to discriminate and those who benefit from discrimination.

Jag blir beklämd över att rasismen är så utbredd, och att människor som inte passar in i mallarna och normerna är så utsatta för diskriminering, inte bara direkt, utan även indirekt - genom arbetsmarknad, utbildning, etc. Alla som förstår att människor behöver respekteras och att man inte behöver uppfylla alla, eller knappt ens några, av samhällets mallar - försök att överföra det även till vardagliga situationer, oavsett om du är företagsägare, lärare eller jurist. Det är ju trots allt vi som bor i samhället som definierar samhällets mallar - och även om man skall få vara som man vill, skulle det nog underlätta för ganska många om normerna motsvarade dagens samhälle och inte en människosyn som existerade på romartiden.

Alla som inte respekterar invandrare, muslimer, homosexuella, eller vilka det nu må vara - far åt fanders. Det är sådant agerande som rasister och nazister, eller vad det nu må vara, utövar som gör att saker som Förintelsen faktiskt inträffar, har inträffat, och förmodligen kommer, i nya former, igen att inträffa. När Hitler den 30 januari 1933 blev rikskansler i Tyskland, och inledde ett av de största massmorden genom tiderna, var det inte genom en statskupp. Det var genom demokratiska val, där folk som hade glömt bort att respektera folk, utan bara var ute och letade syndabockar, som Hitler och hans politik tog livet av sex miljoner oskyldiga judar. Sex miljoner judar dog på grund av att 30% av Tysklands befolkning hade glömt bort ordet "respekt".

Eloge till Hanif Bali

Jag ska inte påstå att jag är något fan av Hanif Bali. Jag håller inte med om hans åsikter och det han skriver på Twitter är ibland lite väl magstarkt. Men idag ska han ha all eloge för den artikel han har skrivit på Newsmill om hans twittrande och mötet mellan Ylva Johansson och Sven-Olof Sällström.

Twitter ger en klockren möjlighet till, som Anna-Karin Hatt (C) uttrycker det, köksbordsdemokrati, där kort men ändå ofta viktig information snabbt går ut till en stor bredd väljare. Det är ett sätt för politiker att berätta om sin vardag, och det är ett sätt för väljare att följa vad som händer i Sverige. Att Hanif Bali (M) då berättar om att Ylva Johansson (S) och Sven-Olof Sällström överlägger med varandra är då inget annat än ett fint tecken på en fungerande "köksbordsdemokrati".

I det här fallet är demokratin jobbig för Socialdemokraterna, och det chockerande agerande som därefter följde får mig att vilja sluta kalla de som uttryckt följande för demokrater och bara kalla dem socialister:

"Nu kräver alltså Socialdemokraterna via sin gruppledare i riksdagen ett frikort för att få förhandla med Sverigedemokraterna i smyg. Gömt från allmänhetens medvetande och dolt från journalisters granskning. Genom att kräva ett förbud mot att twittra så vill S begränsa medborgarnas insyn och skapa sig fritt utrymme att förhandla med Sverigedemokraterna."

Att förbjuda demokratins gång går emot vår grundlag, går emot det som Socialdemokraterna själva säger att de står för, och går emot allt sunt förnuft. Sverige är en av världens mest fungerande demokratier - det ska vi värna om, och inte inskränka på.

Jag kommer ihåg den tid när Socialdemokraterna, under Mona Sahlins ledning, var de som starkast slog sig mot bröstet och sa att de aldrig skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Verkligheten visade att Socialdemokraterna är det parti som mest har samarbetat med Sverigedemokraterna. Om de verkligen vill fortsätta på den linjen, då skall de i alla fall göra det öppet och visa hur de sviker det förtroende som deras väljare har gett dem.

Pinsamt, riksdagen, pinsamt.

Alla människor, oavsett yrke, titel eller profession, är bara människor, och kan begå misstag. Det gäller som sagt alla, även om det får litet större konsekvenser om misstagen begås av vissa än av andra. En sådan grupp, där misstagen blir ganska stora om de sker, är bland riksdagsmän. Riksdagsmän är valda för att representera sitt parti för det svenska folket, och inget annat.

Då blir små misstag ganska stora. Som när folk super sig fulla och fängslas (William Petzäll) eller är ute och handlar julklappar vid viktiga frågor (Lars Ohly). Inte sjutton valdes Ohly till sitt ämbete för att kunna handla julklappar när det bestäms om avgifter på Öresundsbron, nej, han valdes för att representera Vänsterpartiet i riksdagen.

Sådana här ageranden gör svensk politik uppriktigt sagt pinsam. Det är pinsamt att högt uppsatta politiker inte kan ta sig i kragen och gå till omröstningarna. Ännu mer pinsamt är det att vissa trycker på fel knappar. Herregud, någon måtta får det väl vara?

Eller såhär: Det största hotet mot demokratin: Julklappsinhandling och svårigheter med knappval.