Illusionen om liberaler

Jag har flera gånger fått höra att liberaler är egocentriska och bara tänker på sig själva. "Jaha!", svarar jag då. "Är jag självisk?". Det förvånar mig då jag flera gånger har fått höra att jag är en av de minst själviska personerna som någon känner. "Jaha!", svarar jag då. "Är jag inte liberal?". Jo, det är klart jag är liberal! Och jag bryr mig om andra lite för mycket ibland. Är jag ensam om det då? Eller har jag bara fått tag på fel ideologi? Absolut inte. Jag känner flera, likasinnade liberaler, som med mig bryr sig mycket om andra och andras välbefinnande.

Jag brukar undra varför så många tror/tycker att liberaler är själviska. Är det för att vi vill ha mer frihet? Att få bestämma över våra egna liv? Men vi tycker samtidigt att DU ska få bestämma över DITT liv också på det sätt som DU vill. Är det fel utav oss?

Jag läste även en artikel om att folk som har högerpolitiskt intresse har ingen empati och är tydligen hjärnskadade. "Jag blir alltmer övertygad om att människor som är politiskt höger på riktigt, de är bara några få men desto mer inflytelserika, faktiskt lider av någon slags hjärnskada i empatispektrumet.  De, liksom vårt samhälle, lider av funktionsnedsättningen Right Wing Disorder. Den tvingar oss att agera osolidariskt egoistiskt och det är därför vi mår så kasst." Om detta nu stämmer så undrar jag varför jag aldrig har fått någon ekonomisk ersättning som de flesta andra med funktionsnedsättningar får.

Jag kan bli ganska förbannad på det här synsättet för allt det betyder för mig är ett sätt, ett patetiskt sätt, att försöka försvara sig själva och få andra att tro att frihet är något dåligt. Så jag skulle bara vilja be om ursäkt för att jag tycker att folk ska få bestämma över sig själva, tro på det de vill, få så mycket pengar kvar av sin egen lön, förbättra skola, vård och infrastruktur och världen rent ut sagt. Förlåt mig för det!

När frihet är något dåligt, då vet jag att jag lever för ingenting.

Göran Persson lite överoptimistisk?

Idag gjorde Göran Persson en "kort comeback" i rampljuset som inledningstalare på en facklig konferens. Han talade om hur Socialdemokraterna skall utforma politiken, och i synnerhet om vuxenutbildning och klimat. Han sa även, något överoptimistiskt (!!!), att han tror, att med rätt politik, kan Socialdemokraterna vara lika stora som Moderaterna igen vid årsskiftet.

Glädjeropen dånade med en gång. Göran Persson, kom tillbaka! Ge stabilitet åt Socialdemokraterna! Vi behöver dig! Och så vidare, och så vidare. Det kändes nästan som Mubarakanhängarna i Egypten som prompt vägrar släppa taget om Mubarak, trots att förtroendet för människan har sjunkit lavinartat och att hans politik var förstörande för landet.

Jag tror dessutom att Göran Persson har fel. Socialdemokraterna kommer inte bli lika stora som Moderaterna igen innan årsskiftet. Det är absolut överoptimistiskt att tro. Alliansregeringen har tagit sig igenom en enorm ekonomisk kris med bravur, och är på kraftig uppgång igen, till skillnad från många andra länder. Vänstermänniskor argumenterar att "det är fortfarande dåligt, folk har det fattigt". Det är det väl ingen som förnekar. Dessa tycks glömma bort att vi precis har kommit ut ur den ekonomiska krisen, och att det tar tid att reparera alla skador.

Vad som skulle få folket att inse något annat kan jag inte förstå. Det enda sättet som jag tror att Socialdemokraterna skulle bli lika stora som Moderaterna igen på är om en ny ekonomisk kris inträffar. Om det är det som Göran Persson inombords går och hoppas på så känns det nog ganska skönt om vi slipper honom som partiledare.

Hopslagning av Fp och C?

Ingen kan väl ha undgått senaste dagarnas politiska uppståndelse kring att Magnus Andersson (CUF:s ordförande) och Adam Cwejman (LUF:s ordförande) har föreslagit en sammanslagning av C och Fp efter att Bertil Ohlin-institutet skrev om det i sin eftervalsanalys.

Det här lilla inlägget kommer dock inte röra själva hopslagningen. Den är givetvis väldigt intressant - och kanske blir mål för ett senare inlägg. Nej, det här inlägget kommer istället röra en ganska komisk politisk blogg som heter Alliansfritt Sverige. Jag brukar läsa den bloggen ibland för att försöka lära mig hur "den andra sidan" tänker. Det är väldigt nyttig träning - man skall förstå både sina med- och motståndare.

Ganska ofta har bloggen dock totalt missuppfattat syftet med allting. Nu exemplifierar jag genom att länka till det här inlägget. Där skriver man det som att sammanslagningen skulle vara en akut räddningsaktion för att Centern och Folkpartiet skulle stanna kvar i riksdagen. Så är inte alls fallet. Birgitta Widerberg säger att:

Vi ligger nära varandra. Vi utgår från den liberala synen på att människan själv ska få bestämma.

 i ursprungsartikeln på Liberal debatt. Grundanledningen är alltså inte någon räddningsaktion. Anledningen är att två liberala partier med ofta samma grundvärderingar kanske lika väl skulle passa som ett. Jag förstår fortfarande inte hur man får det till en räddningsaktion. För mig känns det snarare som om Alliansfritt Sverige projicerar de röd-grönas misslyckande över på Alliansen. Man kan inte ta sitt eget nederlag utan skyfflar över det på någon annan.