NARC Malawi

Jag hade nöjet att få träffa några politiker från Malawi, bla partiledaren Loveness Gondwe. Vi disskuterade projekt i Afrika och i Malawi. Loveness frågade oss hur man kan engagera ungdomar politiskt i Malawi på ett bra sätt. Tydligen i Malawi används unga personer som är intresserade av politik som verktyg för att hindra andra partier att framföra sina budskap. Under en fredlig demonstration dök det upp unga från det ledande partiet i landet, DPP, med machetes och andra vapen. Landet håller dessutom på att bli en diktatur då president Bingu har sett till att han kan omväljas gång på gång, samtidigt som andra partier trycks undan från att få makt. Dessutom är det stort kvinnoförtryck, kvinnor som går in i politik blir väldigt utsatta.

Det här är ju ett problem som vi inte har i Sverige. Där man fruktar för sitt liv om man blir politiskt aktiv. Det är ju en fruktansvärt svår situation där man inte vet var man ska börja. Men jag tror att det viktigaste är att utbilda och informera barn och ungdomar vikten av politik i ett demokratiskt land. Någon som många underskattar i Sverige förvisso, men i ett land där man missbrukar politik och demokrati är det ytterst viktigt att försöka få ett fungerande system.

Om man lär unga från barnsben hur man ska behandla andra och att man ska respektera varandras åsikter kan man få en hållbar utveckling. Men detta betyder en lång process. Men jag tror också att om folk kan lyssna på vad man har att säga och är öppna mot andra förslag så är en förändring genomförbar. Men teori kan inte alltid appliceras i verkligheten, så detta blir en intressant process att följa.

CUF Jönköping önskar alla en riktigt god jul

Nu var det ett bra tag sedan något skrevs här. Mycket har hänt i distriktet, som alldeles nyligen i fredags anordnade sin årliga julfest, och året har således avslutats.

Nästa år blir ett spännande år, med mycket på agendan - bland annat en distriktsresa till Warszawa, och massa annat roligt. Jag (Eric) och Amanda ser fram emot att arbeta med Sveriges bästa CUF-distrikt ett år till!

Den här bloggen har förmodligen till stor del gjort sitt. Distriktet kommer få en egen lokal hemsida, där vi förmodligen kommer börja blogga istället. Tack alla ni som har följt oss, och hoppas att vi får se er igen!

/Eric

Religionsfrihet en självklarthet i Sverige!

Idag verkar det ibland som om fler och fler i Sverige blir allt mer negativa mot andra religioner. Självklart är den stora religionen Islam ofta i centrum i den här diskussionen. Jag tycker själv att det är förvånande att det sker i ett modernt samhälle som vi i Sverige faktiskt lever i. I min värld vill jag tro att vi ska fortsätta i den positiva utvecklingen som tidigare har rusat fram. Att vi ska fortsätta att bli mer öppna för allt.

Vad är farligt med att de har sina egna traditioner? Vad är farligt med att de har egna namn? Vad är farligt med att de har en annan religion? Vad är farligt med att de är människor som du och jag?
-Fördomar.
Det är precis vad jag tror och tycker är farligast. Att folk tror att bara för att en muslim har sprängt sig själv så kommer nästa också göra det. Att bara för att en kristen person går i kyrkan så måste nästa också göra det. Att bara för att en jude var snål så måste nästa vara det.

Visst drar jag upp självklara fördomar, men sanningen är att de fördomarna finns och det finns fler, hundratals, tusentals, ja, jag vet inte ens själv. Vissa kan vara mer invecklade än andra.

Jag vill se att Sverige fortsätter i en positiv utveckling och inte hindrar att det sker. Vi måste låta folk komma hit, för med deras kunskap och erfarenheter kan vi fortsätta att utvecklas själv och som en nation. Ingen vill egentligen ha ett stängt och avskärmat Sverige, men tyvärr, det är dit vi är på väg. Men ett steg i rätt riktning är att försöka vara mer öppen själv. Varför tror ni att folk invandrar? Och tro inte det värsta om folk för då åker ni på däng av verkligheten. Många kommer hit för att vi är, just det, ett bra land. Varför ska vi då gå tillbaka i utvecklingen?

Jönköping, KD och homosexualitet.

Jag förvånas inte över att alla de tre som svarar på frågan "bör samkönade par få prövas som adoptivföräldrar" i Jönköpingsposten 11/8 tvekar. De är positiva till att delta i Pride, men tvekar på de frågor som rör HBT. Det känns lite som att KD i dagarna är på detta sätt: vad är populistiskt korrekt? Vad kan vi säga utan att förlora medlemmar? Vad kan vi säga utan att det låter konstigt? Att delta i Pride är naturligt, men HBT är det minsann inte. Eller i alla fall inte utan tvivel.

Det känns som att var och en inom KD borde sätta sig ner, fundera vad man verkligen tycker, och sedan bilda en ny HBT-politik efter det. Det är åtminstone betydligt trovärdigare. Lite som Tuve Skånberg, som säger att det är olämpligt att KD deltar i Pride, att det är "som om moderater gått i första maj-tåg" och att homosexuella inte borde få adoptera. Jag håller verkligen inte med, men all eloge till honom som i alla fall vågar stå för sina åsikter.

Kluven värld

Jag lyssnade på Kluven värld i dag på P1, och det var idag ganska intressant, speciellt för mig som centerpartist. Det handlade om ungdomar och om valet mellan att stanna kvar i den lilla orten och att flytta in till staden, främst i samband med gymnasiet eller efter studenten. Allt fler ungdomar väljer att lämna de mindre orterna, och gymnasierna i dessa kommuner har ofantligt svårt att överleva - med kanske 10 elever per årskull.

Det är inte speciellt konstigt att allt fler väljer att lämna småorterna idag. Självklart är det lockande att ta sig in till staden, där det finns bio, caféer, uteliv, idrottsklubbar, gymnasium med många inriktningar, och vad som nu kan tänkas, gentemot den lilla orten som kanske på sin höjd har en pizzeria. Jag vet ju själv hur det är för mig, som lever i gränslandet: bor i den lilla orten men nära till storstaden. Inte stannar jag kvar i lilla orten, utan när jag gör något tar jag mig in till storstaden.

Situationen är krånglig. Hur skall man få ungdomarna att stanna kvar i de små orterna? Självfallet ligger inte ansvaret på ungarna. Kulturen säger storstad, skriker det högt, småorterna har inte en chans att göra sig hörda. För, säg, 50 år sedan fanns inte det stora utbudet i storstäderna, och det fanns saker att göra på landsbygden. Varje mindre ort hade en fritidsklubb, ofta driven av ett lokalt ungdomsförbund, eller någon liknande klubb. Dessa mindre orter har blivit av med fritidsklubbarna, de lokala ungdomsförbunden tappar medlemmar, och utbudet ökar drastiskt i storstäderna. Självklart får detta till följd att landsbygden avfolkas, och att storstäderna växer sig allt större.

Jag är inget fan av konservativa idéer, och har ingen lust att gå tillbaka till 50-talet . Vi har kommit så mycket längre, och vi har ett mycket bättre välstånd idag. Det krävs andra lösningar för att ungdomarna skall vilja vara kvar på landsbygden eller i den mindre orten. Det krävs andra lösningar för att de små gymnasierna skall kunna överleva. Det intressanta var att även om programmet förklarade problemen bra, sa inte någon en enda lösning, inte ens forskarna på ämnet.

För mig är en naturlig lösning att ändra på utbildningen. Sverige genomgår, och har genomgått, en enorm strukturomvandling från industri- och lantbrukssamhälle till tjänstesamhälle, och en allt större del av arbetena finns just inom tjänstesektorn. Många små orter lever på tjänstesektorn, tack vare innovativa egenföretagare som startar stora serviceföretag. Jag tänker på Ullared, Lager 157 i Gällstad, de små glassfabrikerna här och var, gårdsbutikerna (som jag inte fattar varför de inte får sälja sin egenproducerade alkohol, det vore ytterligare ett sätt att få liv i landsbygden), och alla andra kreativa lösningar som små orter har gjort. Gemensamt för alla är att de ökat sitt invånarantal från 60-talet. Om man i utbildningen även lär elever att tänka, komma på idéer, vara kreativa, och utökar UF-verksamheten, kanske problemet kommer att lösa sig självt - ungdomar kanske börjar skapa sin egen framtid.

Det finns säkert andra saker man kan göra. Man kan fundera över sätt att skapa en levbar fritid för ungdomar i småorterna. Men vi har ett problem, och det måste komma fram olika lösningar. Det är inte märkligt att folk idag flyttar från småorterna, och jag är förmodligen inte sämre själv - jag kommer nog inte bo hela mitt liv i Hakarp. Det är naturligt att inte alla vill det. Men fler måste vilja det, annars kommer vår landsbygd dö.

Tal till Norge

I fredags hände det ofattbara i Norge. En galen man mördade över 70 människor, varav de allra flesta barn, barn som befann sig på ett ungdomsläger på en ö, och som samlats i sitt arbete för mångkultur, mot rasism och för sina åsikter. Han tyckte inte de förtjänade att leva, då de hade fel åsikt. Just det är grundprincipen för terrorism. Det här är rätt och slätt ren terrorism.

Ungdomsförbunden är något som är helt unikt för Norden. På inget annat ställe i världen är så många ungdomar aktiva politiskt frivilligt, och med sådan målmedvetenhet. Det är bland det finare vi har i Norden, och en viktig grundpelare i vår demokrati.

Det var den här grundpelaren som den galne mannen gav sig på. Han ville utrota förespråkare för mångkultur, han ville utrota hundratals ungdomar för att de hade fel åsikt. Tack och lov blev han stoppad innan alla hade dött, men faktum kvarstår: Politiker lever inte längre i säkerhet ens i Norge.

Kort efter att den extrema tragedin hade inträffat gick otaliga experter ut och sa att det var islamister som hade begått det här dådet: det var väldigt typiskt Al-Qaida. Klockrent. Polisen hade inte inlett sin förundersökning, brottslingen hade inte gripits än. Men det var klockrent att det rörde sig om islamism på hög nivå.

Polisen grep en lång, blond norrman och det spred sig snabbt att mannen hette Anders Behring Breivik. Men det var fortfarande ett dåd av islamister - Breivik måste ha kopplingar till islamistiska rörelser. På lördagen namngav den brittiska tidningen ”Sun” en artikel: ”"Al-Qaeda" Massacre: NORWAY'S 9/11”.

Det här är mycket, mycket farligt. Muslimer har det redan väldigt tufft i Europa. Rasismen utbreder sig allt mer, glåpord flyger efter personer med mörk hud, och även om du är adopterad kan du få ett helvete om du rör dig i fel kretsar. Vi måste inse att folk är individer och att man aldrig kan anklaga en hel grupp för något en individ gör. Vi måste börja respektera våra medmänniskor, oavsett om de är judar, muslimer, kvinnor, socialdemokrater, och så vidare.

När det här hände blev jag rädd. Jag var inte rädd för att dö, eller att någon jag kände hade dött. Det jag verkligen var rädd för, det var det samhälle som börjar växa fram. Jag blev rädd för de onda krafter som verkar försöka utplåna allt gott, rädd för att demokratin som nu sprider sig i världen skulle börja vackla, och jag blev rädd för den värld som mina barn en dag kommer växa upp i. Jag bestämde mig dock för att förändra rädslan till en positiv drivkraft. Jag bestämde mig för att jag aldrig, under några som helst villkor, låta terrorism och icke-demokratiska krafter skulle få styra över mitt liv, och jag bestämde mig likaså, för att jag skulle använda varje möjligt tillfälle för att hjälpa till att besegra rasismen, terrorismen och extremismen. 

Något som är fantastiskt efter att något sådant här har hänt är den sammanhållning människor uppvisar. Till vardags är vi politiker centerpartister, eller vänsterpartister, eller kristdemokrater, eller vad det nu mår vara, och står och diskuterar om höjda eller sänkta skatter, om privatiseringar av apotek, eller vad det nu må vara. Vid de här tillfällena släpper vi allt var partipolitik heter, och vi står tillsammans enade, och sörjer för det hemska. Om alla vi som engagerar oss starkt för demokrati, mot rasism och för en öppen värld använde den här extrema styrkan tillsammans skulle vi vara så mycket starkare än de marginaliserade men orädda psykopater som vill ändra politiken genom våld.

Jag vill avsluta med ett mycket starkt citat återgivet av Jens Stoltenberg, statsminister i Norge:

Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans

Tankar till våra grannar i Norge